Ruckat i sista minuten

Ekenäs sommarkonserter följer varje år ett förvånansvärt schablonmässigt mönster: varje år uppträder Finländska kammarorkestern, varje år dirigerar Jukka-Pekka Saraste, sedan några år har man med sig pianisten, kompositören och improvisatören Johannes Piirto, öppningskonserten äger alltid rum i Ekenäs kyrka och varje år hälsas publiken välkommen av samma präst som deklamerar att vi nu stänger av våra mobiltelefoner. Varje festival har sina särdrag och nämnda element hör till sommarkonserterna i Ekenäs.

Inom dessa ramar tycker man det skulle finnas oändliga möjligheter till programmässig variation, men i stället har man ganska ofta hört de tonsättare som ligger konstnärliga ledaren Saraste närmast om hjärtat: Sibelius och Beethoven har alltid stått högt i kurs, i övrigt heter kompositörerna i år Ligeti, Haydn, Ravel, Prokofjev och Piirto.

Ofta har man också uppträtt med en rätt stor besättning om knappt 50 musiker och med stora verk med kraftiga fortissimostötar, trots att ljudvolymen då varit i mesta laget i kyrkan; så också i år till exempel i Prokofjevs första symfoni, Den klassiska, eller i Ligetis folkmusikinfluerade Concert Românesc (Rumänsk konsert, 1951), skriven efter en vistelse i Bukarest ett par år innan.

Programmet lades om en hel del under årets öppningskonsert i torsdags efter att norska sopranen Marita Sølberg sent lämnade återbud. Fransosen Joseph Canteloubes (1879–1957) utannonserade Sånger från Auvergne och Griegs två sånger (En Svane och Fra Monte Pincio) föll därmed bort och i stället hördes mezzosopranen Lilli Paasikivis skickliga tolkningar av en rad populära Sibeliussånger (Illalle, Våren flyktar hastigt, Kom nu hit, död!, Demanten på marssnön, Den första kyssen och Flickan kom). Paasikivi kan sin Sibelius utan och innan och behärskar svenskan i stort sett perfekt, hennes inlevelse är stark och stämman njutbar – inget fel på framförandena alltså.

Sommarkonserternas egentliga sätt att uppmärksamma Sibeliusåret har varit genom att infoga tre små Sibeliussnuttar med Johannes Piirto varje dag, två orkesterarrangemang av populära pianostycken och en improviserad pianointroduktion till Suite mignonne.

Så sent som i torsdags stod det dock klart att Piirto inledningsvis själv fick lov att spela originalversionen av Granen på piano, troligtvis eftersom hans arrangemang var dekonstruerat intill oigenkännlighet. Piirtos version med bekanta motiv här och där var i sig helt fin, som en improvisation över Sibelius (i brittensk stil?). Mot slutet luckrades det hela upp, och de mer än välbekanta tonerna trädde fram, men den textur som kanske hade gjort sig allra bäst orkestralt (Risoluto-partiet i mitten) lämnades nästan helt utan uppmärksamhet.

De båda Griegsångerna ersattes av Sibelius Suite champêtre och därmed bildades en båge mellan de båda sviterna i opus 98 som framfördes med en dags mellanrum. Finländska kammarorkestern gjorde en på många sätt njutbar insats kvällen igenom.