Arkitekten Mia Cullins Verk Omkring är en rumsavdelare som finns på årets sommarutställning som öppnar på söndag i Fiskars. (Foto: Lina Enlund)

Nordiskt ljus omsluter Fiskars

– Om det här hade varit i Sverige, hade minst tre av föremålen på det där bordet varit i färg, säger den svenska arkitekten Mia Cullin.

We love Wood(s)!


Medverkande: Ett femtiotal formgivare och experter
Utställningsplanerare: Kirsi Gullichsen
Plats: Kopparsmedjan i Fiskars
Tid: 24.5-20.9

Arkitekten Mia Cullin står och betraktar en träfärgad installation som är en del av den stora sommarutställningen We love wood (s)! som öppnar på söndag i Fiskars bruk.

Det minimalistiska och färgmässigt avskalade uttrycket, som inte sällan kopplas ihop med finsk formgivning är uppenbart i "Vita salen" i Kopparsmedjan. Det första intrycket är sobert och stilmässigt elegant, med en ljussättning som framhäver de minutiöst finpolerade träytorna.

Tillsammans med den tjärdoftande och till uttrycket något tyngre delen i "Svarta salen", utgör utställningen ett tvärsnitt på finländskt materialkunnande och expertis inom trädesign, representerat av ett femtiotal formgivare och experter, främst med anknytning till Finland.

Illusoriska bilder

Fokus ligger på bruksföremål i trä, som lampor, möbler, smycken, promenadkäppar, klädhängare, men här hittas också mer nydanande objekt där funktionen likställts, eller till och med underordnats andra upplevelser. En del av verken är renodlad bildkonst.

Som exempel kan nämnas en lekfullt gungande bänk av den unge snickaren Antrei Hartikainen och hans bror Sakari Hartikainen, utbildad inom design och konst i Lahtis.

Här har man fokuserat på träets karaktäristiska drag i renodlad skulpturell form, och resultatet är en smidigt visuell upplevelse med poetiskt anslag, samtidigt som upplevelsen blir taktil.

Det taktila är ett genomgående drag. Sällan ser man så många besökare på en utställning som inte kan låta bli att sträcka fram sina händer för att vidröra och smeka föremålen med de lena träytorna.

Här står den unga snickaren Minja Kolehmainens stolar i särklass. Den illusoriska aspekten föder ett gränsland där verklighet och illusion suddas ut. De till synes tygbeklädda stolsitsarna visar sig vara tillverkade i trä. Formgivaren väljer ofta att se sina föremål som antingen maskulina eller feminina. Varje stol blir i denna konstnärs händer, trots det likartade formspråket och konstruktionen, en säregen personlighet med individuell karaktär.

Japan och barndesign

På plats finns Kotaro Kubo som kommer från Japan, men som under innevarande läsår studerar utrymmes- och möbeldesign vid Aalto-universitetet i Helsingfors. Hans vindlätta och skira hängskulptur Linden Light i björkfaner och mässing, är ett utmärkt exempel på den harmoni som finns i föreningen mellan japanskt och finländskt formspråk.

Den aspekten förde också Kubo till Finland, samtidigt som han lockades till landet på grund av den öppna viljan och den formgivning som riktar sig till en barnpublik. Det här upplever han att står i bjärt kontrast till sitt eget hemland. I Finland finns en öppenhet för olika nydanande stilar och formmässiga konstruktioner, som bland annat syns i de finländska lekparkerna. Hemma är uttrycket mer ensidigt, rentav gammaldags enligt Kubo.

– Jag drömmer om att få bli formgivare för bland annat lekparker och andra föremål som lämpar sig för barn.

Kotaro Kubo skrattar muntert vid tanken på den uppsjö av mammor med barnvagnar som man dagligen kan se flanera i den finländska stadsmiljön. Barnvagnens visuella form och existens i stadsbilden, utgör tillsammans med den populära "mammalådan" han också fascinerats av, ett uttryck för en mer barnvänlig inställning än den han iakttagit i sitt hemland.

– I Finland kan mammor gå in på museer med sina barnvagnar med sig. Tänk! Vad fint! Det skulle vara en omöjlighet i den miljö jag kommer ifrån.

Vagga till graven

På utställningen finns också kläd- och konceptdesignern Tuula Pöyhönens och snickarmästaren Rudi Merz arbete Från vaggan till graven, som delvis bekräftar Kubos iakttagelser.

Verket består av en lådliknande vagga i trä som hängs från taket i rep, och som senare kan användas som förvaringslåda för barnets viktiga barndomsminnen.

Livets cirkel sluts genom en kvadratisk "urna" i trä med sidenband som kan sänkas ner i jorden. Här har man beaktat den ekologiska aspekten, och samma jord där också träden har sina rötter, får nu parallellt omhulda ett giftfritt förmultnande material.

Norskt och rustikt

Som skarp motvikt till den påfallande ljusa helheten, finns den norska skulptören Knut Wolds gigantiska och råhuggna träskulpturer, ämnade att placeras i offentliga miljöer. Norrmannen arbetar ofta även i sten som hämtas från den norska gruvan i Larvik. Det stenliknande uttrycket går även igen i hans kubliknande trämonument som inte ber om ursäkt för sin existens.

På utställningen blir de två ländernas olika formuttryck påfallande tydliga. De Alvar Aalto-liknande arvet går inte att förbise i de finländska representanternas produkter.

Enligt svenska Mia Collin är Aalto alltjämt en banbrytande stilgivare både i Finland och Sverige, vars ränder inte går ur i första taget och påverkar en stor del av den unga generationens formspråk.

Man kan fråga sig om det på sikt är enbart av godo? I det här sammanhanget resulterar det i en harmonisk och stilsäker helhet. Samtidigt kan man i den något styrda utställningshelheten, ändå sakna något av den experimentlusta och nydanande kreativitet som under de senaste tjugo åren varit karaktäristiska för sommarutställningarna i Fiskars.

I år är det själva traditionen som får vara tongivande i den tvärkonstnärliga upplevelsen som bär tydliga skandinaviska inslag. Samtidigt är det glädjande att ta del av den yrkesskicklighet som speciellt de unga finländska representanterna uppvisar, de som till största delen vuxit upp under en tid då industriell massproduktion varit rådande.

I Fiskars synliggörs den här sommaren brukets omfattande och högkvalitativa träresurser. Här möts hand och hjärta likaså finländskt kulturarv med ungdomlig fräschör.