Berusade landsmän, smuggling och ministeriet

Kohtu 4. Suomen Tallinnan-lähetystön historia. SKS 2015. 252 sidor.

Jussi Pekkarinen

Diplomati
 

Om denna gamla boning har forskaren Jussi Pekkarinen skrivit en diplomatisk-historisk skildring. Det började med att Estlands starke man Konstantin Päts efter ländernas självständighet erbjöd finska staten att hyra byggnaden där han själv bodde.

Forskaren Jussi Pekkarinen har tittat i ambassadens nyckelhål och avslöjar vad som egentligen har pågått bakom de slutna murarna. Finlands ambassad i Tallinn har genom historien varit en av våra viktigaste. Redan förteckningen av beskickningscheferna i Tallinn är imponerande.

Av sändebuden har två varit utrikesministrar. Den lätt notoriske Rudolf Holsti åren 1922 och 1936–1938 samt Paavo J. Hynninen 1957–1958. Två sändebud har avancerat till statssekreterare och någon har också varit riksdagsledamot.

Sedan Finland hade konstaterat att Estlands erkännande som självständig stat de jure har varit i kraft sedan tidigt tjugotal kunde de diplomatiska förbindelserna återupptas år 1991 utan större åthävor.

Listan på nya chefer för ambassaden på Toompea bekräftar postens vikt.

En röd tråd går genom historien i Tallinn, nämligen relationen mellan beskickningen och ministeriet. I Tallinn liksom på andra av våra ambassader gäller klagomålen oftast samma saker: ministeriet struntar i viktiga depescher (brådskande rapporter), Helsingfors reagerar inte på förslag om administrativa förbättringar, bristen på personal är akut.
Pekkarinens färska bok ger den intresserade läsaren en inblick i alla dessa problem i hans underhållande krönika över både stort och smått i beskickningens öden. Som forskare vid Utrikesministeriet har Pekkarinen tillgång till arkivhandlingar och korrespondens. Därtill är han vid det här laget en erfaren dokumenthaj. Han har ensam eller tillsammans med andra redaktörer publicerat en rad böcker med rötter i utrikesförvaltningen. Bland annat har han publicerat skildringar av hur det har gått till vid ambassaderna i Oslo, Washington och London.

Jussi Pekkarinen lyfter fram ett glömt människoöde, vår första legationschef i Tallinn Erkki Reijonen. Han var i hög grad en politisk utnämning, republikanskt sinnad och ungfinne. Han talade flytande estniska.

Spriten blev ett problem för Reijonen. Regeringen i Helsingfors hade instruerat beskickningarna att inte bjuda alkohol på mottagningar, men Reijonen tolkade förbudet så att ett glas rödvin ännu var passande. Till hans förvåning utbrast en kvinnlig gäst i ett leverop för förbudslagen i Finland. Hans hustru Lyyli var en närmast gammaltestamentlig gestalt som demonstrativt lämnade rummet om det röktes eller dracks vin.

När kören Svenska Sångare kom till Tallinn kunde ambassadören redan vid middagstid se raglande gestalter och mot kvällen ökade skaran. Senare kunde man se berusade finska medborgare vid Tallinns mest bekanta hotell där de skränade ... Estlands biträdande utrikesminister övernattade på samma hotell och undrade om alla finnar borde beläggas med inreseförbud. Det stora problemet blev sedan den storskaliga smugglingen.

Reijonen kunde vara fräck i mun i sin kommunikation med ministeriet. Han kunde inte veta att utrikesministerier har ett långt minne. När han petades till förmån för Holsti, som hade inflytande men inget jobb, begrovs Reijonen som arkivchef i ministeriets dammigaste vrå för tretton år.

Kohtu 4 skildrar även den nya tidens besvärligaste problem: de stora svårigheterna att bevilja visum för tiotusentals ester per år. Konsulatets fjära bemötande, brutala vaktmästare och systemet med organiserad handel med kölappar gav orsak till oupphörliga klagomål. Visumfriheten löste problemen.

Jussi Pekkarinens bok är ett välkommet komplement till vår politiska Estlandskunskap.

Skribenten är före detta ambassadör och publicist.