Respektlös och rolig Tjechovtolkning

Fred Negendanck lufsar omkring på den stora scenen som en annan tomte – han är betjänten Jakov. En stund senare vandrar han plötsligt över scenen i randig tjugotalsbaddräkt och orange flytväst och meddelar att han går och badar. Hans uppenbarelse står i enorm kontrast till Tom Rejströms skollärare, praktfullt löjeväckande i sin neonfärgade joggingutstyrsel.

Det är de här kontrasterna, balanserande på gränsen mellan absurdism och buskis, som ger inledningen av Måsen dess komiska prägel. Erik Salvesens hejvilt anakronistiska scenografi och dräkter går hand i hand med Åsa Salvesens lika respektlösa regigrepp. Karaktärerna brister helt omotiverat ut i sång, gapskrattar på konstiga ställen och är allmänt överspända. Och det fungerar alldeles utmärkt.

Bred produktion
Av Tjechovs fyra stora pjäser är Måsen den som setts minst på våra scener under senare år. Det har faktiskt gått nästan tjugo år sedan den senast gick på en finlandssvensk teater. Tjechov kallade pjäsen komedi – vilket ju är fallet med alla hans pjäser – men den grundläggande tragiken i handlingen har gjort att den oftare tolkas med ett allvar som ligger långt från den traditionella komedin. Särskilt i första akten kommer Åsa Salvesens uppsättning väldigt nära ett tonläge som känns helt i linje med Tjechovs egen genrebestämning.
Måsen är en stor satsning för en liten teater, och det handlar också om en samproduktion mellan paret Salvesens Ozonteater och Universums Teater Mars. Därtill samarbetar man med kulturhuset Karelia i Ekenäs, där föreställningen kommer att spelas tre gånger i början av maj. Det breda samarbetet märks också helt praktiskt på scenen, där man blandar veteraner som Fred Negendanck och Kati Outinen med praktikanter från teaterhögskolan (Tom Rejström och Jon Henriksen). Det är en lyckad sammansättning som speglar bredden i Tjechovs karaktärsgalleri.

Konstens allvar
Jon Henriksen spelar Konstantin, sonen till den berömda skådespelerskan Irina Arkadina (Martina Roos), som försöker skapa sig en egen identitet i skuggan av sin berömda mor. Han har skrivit ett skådespel där den vackra Nina Zaretjnaja (Sara Soulié), som själv drömmer om en skådespelarkarriär, spelar huvudrollen. Hans pjäs görs som en parodi på modern postdramatisk teater, med videoinstallationer och en pulserande ljudmatta, och ett enormt allvar från de inblandades sida. Den här tolkningen känns helt rätt – Tjechov själv ville ju parodiera den symbolistiska teatern som var en yngre generations revolt mot naturalismen när pjäsen skrevs 1895.
Här finns också en av de viktigaste övergripande motsättningarna i pjäsen inbyggd. Det handlar om konstens väsen, och om kampen mellan olika generationer. Författaren Trigorin (Niklas Häggblom) producerar snärtiga noveller på löpande band, men utan större känsloengagemang. Hans motpol är den unge Konstantin, som förbränns av den betydelse han tillmäter konsten, och därför knappt kan producera något alls.

Mycket av allt
Pjäsen struktureras också av den kärlekskarusell som ständigt snurrar. Den nördiga skolläraren Medvedenko är kär i den dystra Masja (Tove Qvickström) som är kär i Konstantin som är kär i Nina som är kär i Trigorin och så vidare. Ingen kan få den de älskar, alla får nöja sig med något sämre, eller gå under. Tjechov visar mänskligheten i hela sin omättliga törst efter något annat, och det är en bild som närmast är ägnad att väcka löje.
Efter paus får pjäsen en allvarligare ton, och något av de två första akternas härligt lössläppta stämning går förlorad. Så måste det kanske också vara, för de ganska texttunga avslutningsakterna är trots allt ofrånkomligt präglade av känslan av stundande tragedi.
Ensemblen är som helhet alldeles utmärkt, och det är kanske de utpräglat komiska rollerna som fungerar bäst i den här tolkningen. Martina Roos gör en robust tolkning av Irina Arkadina, och Kati Outinen är lysande som hennes sorgmodige bror Sorin. Sam Huber är hysteriskt rolig som förvaltaren Sjamrajev och Niklas Häggblom gör en lustigt arrogant Trigorin med små medel.
Sara Soulié träffar också helt rätt som den överspända och livstörstande Nina, också om hon, i likhet med de andra unga skådespelarna, ibland vill göra lite för mycket.
Åsa Salvesens tolkning av Måsen är respektlös och stundvis fantastiskt uppfinningsrik. Det blir väldigt mycket av allt under drygt tre timmar, och också om en viss obalans ibland uppstår i de snabba tonlägesbytena håller föreställning ihop ända till slut.