En roll söker Armi Ratia

DRAMA

Filmbiografier förekommer av alla slag. Hyllningar som tenderar att stelna i vördnadsvärda monument eller kritiska avslöjanden som vill blotta personligheten. Däremellan förekommer pliktskyldiga och naturalistiskt inriktade inventeringar som ger spelrum för både storheten och eländet.
Marimekkos grundare Armi Ratia (1912–79) var enligt alla vittnesbörd en mångbottnad personlighet både som företagsledare och på det privata planet. En älskvärd entusiasm kunde kombineras med lynniga och temperamentsfulla utbrott som inte skonade någon. Hon kunde vara förslagen men även naiv. Eller beräknande när hon låtsades vara spontan.  I Armi elää! har Jörn Donner nalkats henne som interpretation och gåta, inte som affirmation och verklighet.
Det innebär ett metafilmiskt grepp som tar sats i en teateruppsättning om huvudpersonen från 1949 till 1968. Efter en kort prolog som rekapitulerar hennes liv inleds repetitionerna med Minna Haapkylä i titelrollen. Omedelbart reflekterar hon över väsentliga frågor. Hur komma in i rollen och hur hitta den rätta tolkningen och tonläget? Det gäller ju trots allt en paradoxal och modern kvinna som hävdade sig i en manlig värld men som samtidigt bibehöll sina hemligheter.
Det interaktiva spel som tar vid i Armi elää!, med manus av Karoliina Lindgren, växlar mellan att zooma in och zooma ut. De förra förvandlar föreställningen till "verkliga" brottstycken ur Armis brokiga liv medan rörelsen i motsatt riktning återbördar dramat till tiljorna. Under repetitionerna dyker plötsligt Jörn Donner upp och säger att "inte var det riktigt så där". "Vem är den där gubbstrutten?", undrar skådespelarna.
Företagsledaren Armi Ratia samsas hela tiden med hennes roll som hustru och moder. Hannu-Pekka Björkman tolkar maken Viljo Ratia som mest får spela fogligt lamm. En fast punkt var hembiträdet Kerttu (Rea Mauranen) medan Armi väcker både inspiration och irritation bland sina kvinnliga anställda (Laura Birn, Tiina Lymi m.fl). 
En viktig markör i Marimekkos internationella succé var den händelse då självaste Jacqueline Kennedy poserade i ett av dess plagg på omslaget till Sports Illustrated 1960. Det nämns inte i filmen som egentligen inte alls bygger upp en makalös framgångssaga. Kläderna må stå för en ny och modern livsstil men berättelsen om Armi handlar mycket om motgångar, både ekonomiska och privata, depressioner och hjärtekval.
Plötsligt, utan att nu söka estetiska paralleller, associerar jag till Citizen Kane i vilken reportrarna  och nyhetsjournalen News on the March efter tidningsmagnatens död försöker rekonstruera hans liv och finna hemligheten med Rosebud. På något sätt handlar även Armi elää! om en förlorad karelsk barndom. Kanske även plaggen var inspirerade av minnesbilder av unga flickor på sommarfagra ängar?
Det vore en överdrift att hävda att alla inslag i filmens uppbyggnad är eleganta och signifikanta. Ändå känns greppet fräscht och skiljer sig fördelaktigt från den konventionella syn som dikterar så många filmbiografier.