Teaterrecension: Vilken karusell det blev

Det har varit både upp- och nedgångar under de tre år som arbetet pågått med att producera den nyskrivna amatörpjäsen Lost Primadonnas, med författaren Monika Fagerholm i spetsen.

Men så liknar pjäsen om den lilla staden Lindnäs med alla sina sprickor, människoöden, tilltrasslade relationer och förträngda skikt, heller inte något man sett tidigare.

 

Genremix

Den nästan tre timmar långa föreställningen är omöjlig att genrebestämma. Här finns inslag av den typiska ”fagerholmska” filmsceniska thrillerstämningen, men här finns också allt annat. Revy-känslan är påtaglig, likaså dramatiken, deckarintrigen och även satiren skymtar fram. Samtidigt är det show som heter duga när primadonnorna äntrar scenen och i utagerade dans- och sånginslag (som oftare görs gärna än bra) verkligen bjuder publiken på inget mindre än sig själva.

Skrupelfritt och fröjdefullt utagerande ger de mogna kvinnorna, de flesta med Ekenäsanknytning, järnet i en teater som samtidigt är metateater. Det gestaltas i form av en amatörteater med ofullbordat manus som snart får konkurrens av Lindnässällskapets nyårsrevy i den lilla staden.

 

Lokaltidningen

Pjäsen bygger på ett antal delikata karaktärer, flera grovt karikerade och tillmejslade – som till exempel pastorn Ebba (Rose-Marie Malm) – men ändå mångfacetterat gestaltad på scenen. Huvudrollsinnehavarna är paret Qvist (Monika Fagerholm och Göran Wadenström), som tillhör societeten i staden Lindnäs där mycket oroväckande händer under ytan.

”Lady” Qvist får genom Monika Fagerholm, som ges mycket utrymme på scenen, en också i fysisk form mycket frisläppt rollgestaltning med uppenbar divaframtoning.

Till staden återvänder också Siw Mattson (Anna Kronberg),för att efter en förfluten ungdomstid i staden och en karriär utomlands, sätta sig på chefredaktörsstolen för tidningen Bladet. En trovärdig karaktär med fast och övertygande rollgestaltning på scenen.

Inte heller på lokaltidningen är allt som det skall vara, och pjäsen bjuder på en relativt god inblick i generationsskiftet, de umbäranden som branschen genomgår och de etiska frågeställningar som inte minst en lokaljournalist kan ställas inför. Även konkurrensen med Yle tangeras.

 

Kvinnovåld

Flera av de unga mår dåligt och trivs illa i staden där inget händer och längtar i vanligt ordning bort. Här kan nämnas en fin dialogscen mellan paret Qvists son (Victor Mattsson) och hans ”kompis”, simhallsstäderskan Ann-Charlotte (Hanna Rautiainen).

Men stadens yta börjar snart krackelera och lojaliteter och bäste-broder-spel ställs på sin spets när en knarkhärva uppdagas som visar sig ha kopplingar till de högre på orten.

En särskild och ömkansvärd gestalt är Minna Lukander, hustru till knarklangaren Sugarman. Här synliggörs familjevåld och maktövergrepp på ett berörande sätt utan revyinslag.

Sanna Lindholms känsliga gestaltning ger god balans åt den pjäsen och hindrar den samtidigt från att gå över styr.

 

Utdragen pjäs

Det är omöjligt att nämna alla karaktärer, buketten är så frodig och rik. Här finns gangsters, en synsk kvinna, poliser och ett olycksaligt barn. Dialogscenerna som pjäsen i hög grad bygger på är likaså många och framförs i varierande konstellationer.

Två timmar och fyrtio minuter speltid är mycket till och med för proffs. Man kommer inte i ifrån att pjäsen känns alltför lång, scenerna ibland för utdragna vilket gör att de förlorar i intensitet, och den dramaturgiska kurvan börjar svaja när de fragmentariska utlöparna är så många.

Men samtidigt finns här, för att vara amatörteater, förvånansvärt många riktigt laddade och förtätade scenbilder och dramatiska inklipp där livet självt håller andan.

En stor och bidragande orsak är Petri Horttanas smidiga scenografi i form av rullande väggstora fotografier som bildar fond och interiör. Stadens simhall med sitt turkosa vatten och den gråa tågstationen där klockorna stannat, är några av de återkommande miljöerna.

Ljudbilden, som ofta talar mer än de många orden, är också värd ett speciellt omnämnande. Regissören Seija Metsärinne har säkert haft ett digert arbete med att få fram så frimodiga och trygga damer på scenen ur det kaos som fanns.

För den som ändå börjar skruva på sig lite under pjäsens gång gäller uppmaningen att inte ge upp. Belöningen kommer i slutet när man tror att allt redan är slut, en livsbejakande och annorlunda filmscenisk avrundning i äkta feel-good anda. Stadens sprickor är borta, såren läkta, livsdrömmarna uppfyllda, och pjäsens övergripande frågor om att stanna, åka eller återvända har fått sina svar.