Drömskt och mjukt inbjudande

Som titeln Tärnornas station - en drömbok antyder är anslaget drömskt i Susannes Ringells text, men samtidigt konkret och gripbart. Det handlar om städer, inre och yttre, som i avdelningen Den eviga staden, där det inte råder några som helst tvivel om vilken stad författaren utgår ifrån. Här finns den heliga Maria, Pantheon och Peterskyrkan som utgör inramningen för den berättelse som förmedlas i genuina penseldrag.

Ryssar och rosor

Inledningsvis i avdelningen Staden kan man skönja en huvudperson, en man och ett barn, eller snarare flera. Barnet och en längtan efter att föda sådana, eller snarare att överhuvudtaget få vara med och föda någonting till världen, löper som en röd tråd genom texten där det omhuldande moderskapet ges utrymme.

Barn föds också, men kanske av det lite ovanligare slaget, bland dem en flicka stor som en bläckpenna. I ett annat fall är det valpar som föds. Här ger författaren prov på sin förmåga att beskriva absurditeter så att det känns mera äkta än det vi håller för sant.

Enstaka texter innehåller en frisk naturlyrik där författaren i ymniga beskrivningar berättar om hyacinternas knollriga knoppars fasthet och en liten fågelfamilj där "Brösten är trinda och duniga, alldeles rosa, starkt rosenröda i milt fjun..". Det här är mer ett undantag, fastmer hittar man miljöbeskrivningarna mellan raderna i den pastellfärgade stämning som råder.

I en text som känns aktuell kommer ryssarna på skidor med långskaftade rosor i famnen, en symbolbild som förmedlar en underton av försoning, kanske ett inslag i debatten för ett multikulturellt land. "Vi är alla i terrängen. Det finns utrymme, det finns rymd", skriver författaren.

Trygghet och harmoni

Bokens ton är genomgående mild och varsam, och man inlemmas i en gemenskap som kan beskrivas som barnkammarens mjuka tillvaro, ett tryggt inre rum utifrån vilket man försiktigt blickar ut för att möta livets allvar. Eller som i andra textavsnitt, genom att blicka tillbaka på föräldrarnas tillvaro sådan som den en gång utkristalliserade sig.

Man vill gärna dväljas i den värld som författaren målar upp, inledningsvis genom texter som mer avhugget och överraskande tar avstamp från en direkt prosalyrisk och ytterst fiktiv värld, trots de konkreta anslagen som till exempel Eira eller Ulrikasborg inbjuder till. Småningom antar texten en mer berättande form, för att igen i bokens slutskede återgå till det som fanns inledningsvis.

Enstaka gånger känns vissa passusar av de mer prosaliknande texterna för avvikande, lite simpla i den annars genomgående prosalyriska helheten, men för det mesta känns helheten harmonisk.

Harmonisk är kanske också det begrepp som bäst beskriver den stämning som förmedlas. Tärnornas station är en bok att återkomma till, att avnjuta flera gånger. Författaren är med boken, även nominerad till Runebergspriset som avgörs i början av februari. Ett mycket värdigt bidrag.