Personlig vandring genom stadens rum

Guiden - 33 nedslag

Susanne Ringell

Förlag: Schildts & Söderströms

När man tittar tillbaka på det gångna årets bokflod, kan man ännu en gång konstatera att den var stor och stark. Men som brukligt är faller det mesta i glömskans hav när en tid har förflutit.

De bokupplevelser som stannar kvar i minnet gör det av olika skäl. Kanske var det en bok som kom i rätt tid, medan andra läsare lämnades oberörda. Eller så var det språket som gnistrade och överglänste alla andra.

En av de böcker som för mig personligen kom att stanna kvar i minnet är Susanne Ringells bok Guiden. Till det yttre tilltalande och därför också en bok som genast fångade min uppmärksamhet. Omslag och träffsäkra tuschliknande illustrationer av Sandra Mander och en för övrigt tilltalande layout, stillade snabbt det visuella begäret. Men även texten visade sig snabbt hålla samma nivå som det yttre paketet.

Humor och insikt

Guiden är ingen traditionell guidebok för turister, utan en varm och personlig skildring av en älskad stad, i det här fallet Helsingfors.

Författaren gör trettiotre nedslag på platser som kanske inte vanligtvis ryms med i en turistbroschyr. Här är det författarens egna smultronställen som skildras på ett sinnligt och lyriskt sätt. Bland dem Mikko Mononens begravningsbyrå och Domkyrkan där perspektivet är det egna bröllopet. Man kommer staden en gnutta längre under huden, närmare människorna, gatorna, kvarteren, men ges även en insikt i stadens utposter.

Även nutidshistorien synliggörs genom författarens beskrivningar av den egna klassresan under uppväxttiden. Den går via många flyttningar, från minde till större bostäder, från en anspråkslös etta på Eriksgatan, via Kasberget och Kvarnbäcken till ett stort radhus i Nordsjö.

I dag är författaren igen bosatt i innerstan och gör i boken tillbakablickar på sitt liv, inte sällan med en starkt självutlämnande och humoristiskt tilltal. Man får en god inblick i hur livet tedde sig redan från 1950-talet och framåt. Här används friskt med finlandismer, och för den oinvigde finns i slutet en ordlista som förklarar ord som simkostym och verrare, men orden bidrar i det här fallet till en stark autenticitet och är inte utbytbara.

Härligt språk

Över boken vilar genomgående ett nostalgiskt skimmer som gör även det fula vackert, kanske är det kärleken som bidrar till det. För det är inget tvivel om saken att det är en älskad stad som skildras. Susanne Ringell närmar sig staden med flanörens blick, men med en skarp iakttagelseförmåga som på samma gång låter betraktaren se staden både inifrån och utifrån. Samtidigt med en välbehövlig distans när det kommer an på de mindre smickrande episoderna i författarens och samtidigt skådespelarens eget liv, inte minst de mer utagerade dagarna under ungdomstiden.

Språket är utmejslat och på sina ställen rentav gnistrande. Här finns formuleringar, ordvändningar och bilder som gör att man njuter och kluckar lite belåtet under läsningen.

Vackert och fult

Författaren tar med läsaren, inte enbart till murriga krogmiljöer och där människor med växtvärk i själen skildras, utan till miljöer som medger tillväxt. Rent konkret är det den Botaniska trädgården som får stå som en metafor för ett sjudande invärtes liv, men också en tillflykt som medger meditation och eftertanke mitt i stadens puls.

För mig som har en mor och mormor, bägge uppväxta i Helsingfors, är mycket av det som utspelar sig under förra seklet ytterst bekant genom berättelser som präglat vår familj. Jag kan ändå tänka mig att behållningen är lika stor för den som inte har direkta kopplingar till Helsingfors, eftersom mycket av innehållet är högst allmängiltigt. Om inte annat så väcker texten en nyfikenhet för staden som få vanliga guideböcker kan tävla med.

I kombination med författarens andra bok som också utkom i fjol, Tärnornas station (se recension invid) kan man tala om en heltäckande läsupplevelse utifrån två böcker som trots sina invärtes olikheter ändå förefaller att bilda en kreativ helhet.