När ljuset slocknar blir det kaos

Det mesta av den farsliknande pjäsen Black Comedy försiggår i ett rum där det för skådespelarnas del är mörkt på grund av ett strömavbrott. Dessa tvingas famla och fumla och med öppna ögon agera på den ljusa scenen precis som om de inte skulle se.

Det här ställer krav på det fysiska agerandet, och för det allra mesta fungerar det fint. Regissören Sven Sid har säkert haft ett och annat att bita i.

Skarp vändning

I handlingens centrum finns skulptören Börje (Jan Karell) och hans fästmö Carola (Annette Lundell). Tillsammans skall de försöka övertyga Carolas far, självaste överste Stenström (Tapio Laasonen) om Börjes förträfflighet som konstnär, med sikte på att få fadern att samtycka till äktenskapet.

Man väntar på att konstsamlare Ehrnroth (Kennet Lindholm) skall träda in för att bese konstverken och helst upphöja konstnären till skyarna. Just då händer det förargliga att strömmen går. När man inte ser och bara hör, kan det trassla till sig, och det gör det med besked och farsens alla tillhörande faser visas upp. Snart träder också Börjes tidigare flickvän Clea (Jennifer Karlsson) in på arenan. En intensiv och utagerande skapelse. Även grannen Harald (Alexander Alén), en finlandssvensk snobb med stort konstintresse, är en speciell karaktär.

Akt ett följer ett ganska traditionsrikt mönster, för att i akt två ta en lite annan vändning om man håller sig till det traditionella farskonceptet. Handingen blir lite mer mörk, rentav tragisk och med element av stora avslöjanden. Allting gestaltas med stora fysiska uttryck, och här ger skådespelarna järnet i den inte alls särskilt enkla utmaningen.

Bland dem kan nämnas Annette Lundell vars kroppsspråk och mimik är välfungerande med tanke på rollgestaltningen. Inte därmed sagt att de andra skulle fungera sämre.

Ändå kan man i vissa skeden av akt två känna sig lite förbryllad. Det tar en stund innan man uppfattar att farsen går in på ett annat genrespår. Frågan är om det i alla avseenden är allt i genom lyckat.

Abstinens

I rollen som överklassdamen, fröken Förström ses Barbro Backman som är tillbaka på scenen igen. Hennes rollgestaltning av damen som blir rätt så överförfriskad känns säker och övertygande.

För att kunna medverka i uppsättningen avbokade hon en resa. Det var det värt. Trots stort engagemang inom amatörteatersammanhang har hon inte tröttnat. Det är kärleken till scenen som driver henne.

– I min ålder får man jobba lite mera med att få replikerna att fastna. Numera får man ofta "haggarollerna", skojar hon.

Jan Karell som har huvudrollen, i den utsträckning man kan urskilja någon, har också haft en kort paus från teatern. Men det lyckades inte så väl.

– Jag fick snabbt abstinens, och nu är jag här, säger han.

När föreställningen närmar sig slutet kommer då den efterlängtade personen. Eller vem är det? Det gäller att inte avslöja för mycket, men in på scenen träder två roliga figurer med stark tysk brytning. Den ena spelas av Kim Snygg, en tight gestaltning.

Pjäsen spelas ännu cirka nio gånger. Även om uppsättningen kanske inte når upp till de högsta nivåerna, går det alldeles bra att fördriva en novemberkväll i sällskap av det glada amatörgänget.