Girl power. Veera Railio, Mia Hafrén och Anna Hultin ger järnet. Foto: Pressbild

ABBA på scen ett azurblått luftslott

Mamma Mia! är en osannolik framgångssaga. Sedan premiären på West End 1999 har musikalen spelat in närmare två miljarder euro, och filmversionen ytterligare en halv miljard. Nu landar musikalen på Svenska Teatern i Helsingfors.

Mamma Mia!
Benny Andersson och Björn Ulvaeus

Manus: Catherine Johnson
Svenska sångtexter: Niklas Strömstedt och Björn Ulvaeus
Manusbearbetning: Bengt Bauler och Johan Storgård
Regi: Paul Garrington
Koreografi: Nichola Treherne
Musikalisk coach: Seann Alderking
Musikalisk ledning: Kristian Nyman
Scenografi: Jonathan Allen
Dräkter: Lucy Gaiger
Ljus: Pia Virolainen
Ljud: Poti Martin
På scenen: Mia Hafrén, Lineah Svärd, Anna Hultin, Veera Railio, Vallu Lukka, Riko Eklundh, Kristofer Möller, Anton Häggblom m.fl.
Premiär:  26.9 på Svenska Teatern.

Mamma Mia! kan sägas vara den mest framgångsrika jukeboxmusikalen genom tiderna, åtminstone kommersiellt sett. En jukeboxmusikal är uppbyggd kring en känd artists katalog, och kännetecknas ofta av en ganska lös historia som så gott det går binder ihop sångnumren. Ett annat välkänt exempel är All Shook Up, baserad på Elvis låtar, som sattes upp på Fallåker i fjol.

Man ska alltså inte förvänta sig någon särskilt djuplodad intrig, eller så värst mycket av vare sig dialog eller tematisk framställning. Mamma Mia! är ändå också i det här sammanhanget en förbluffande tunn historia.

Tjugoåriga Sofie (Lineah Svärd) ska gifta sig på en grekisk ö, och hennes ensamstående mamma Donna (Mia Hafrén) har fullt upp med förberedelserna. Ännu stressigare blir det när tre ex-pojkvänner från det förflutna dyker upp, inbjudna till bröllopet av Sofie. Orsak: en av dem är hennes pappa, men ingen vet vem.

På den här spiken har manusförfattaren Catherine Johnson kokat soppa, eller snarare då en ganska utspädd buljong. I jämförelse med den sockersöta filmversionen blir Svenska teaterns uppsättning ändå en överraskande pigg historia. Därtill både sjunger och spelar man betydligt bättre än i filmen.

Girl power

Den här piggheten har främst att göra med två saker – lyckad casting i huvudrollerna och det fräscha girl power-temat som lyfts fram i uppsättningen. Mia Hafrén är ett fynd som den ettriga Donna, en roll som hon bemästrar till fullo såväl musikaliskt som skådespelarmässigt. Hon sekunderas fint av Lineah Svärd, som gör den ganska tråkiga Sofie till något mer än en schablon. Också de tre papporna Bill (Kristofer Möller), Sam (Vallu Lukka) och Harry (Riko Eklundh) står för fina prestationer.

Männen intar ändå biroller i alla bemärkelser. Det här är en historia där kvinnorna står i centrum. Donnas kompisar Tanja (Veera Railio) och Rita (Anna Hultin) väljer och vrakar och förverkligar sig själva – utan att be om ursäkt. Den här är inte helt vanligt när det gäller internationella storproduktioner – könsrollerna brukar vara satta i sten – och det ger historien en viss legitimitet. Att det dessutom görs med stora mängder positiv energi bäddar för en version som snarare bygger på humor än på tårdrypande smörighet. Girl power och jämlikhet som grund för kärlek är kanske det närmaste ett egentligt budskap man kan komma i musikalen.

Orkestern, ledd av Kristian Nyman, gör en solid insats, också om en lite större dynamik hade kunnat sätta sprätt på några av sångerna som särskilt i andra akten börjar kännas repetitiva. Det här är naturligtvis främst en konsekvens av att Abbas musik tenderar att upprepa sig. Björn Ulvaeus och Benny Andersson knäckte på sin tid koden – ingen producerade en treminuters poplåt som de. Men när de tre minuterna ska upprepas ett tjugotal gånger blir det lätt lite för mycket av det goda. Det här har produktionsteamet också varit medvetet om, då man beställt ett par standardballader av Stig Anderson. De hör också till de intressantare numren i andra akten – i övrigt kommer de bästa sångnumren redan innan paus, då "Money, money, money" och "Voulez-vous" spränger banken.

Färgsprakande show

Det är ju ändå knappast för dramat man går på Mamma Mia! utan för musiken och showen. Björns och Bennys Abba-hittar avlöser varandra som på räls, och fungerar oftast ganska bra i historien. Att de framförs på svenska är också en stor fördel: dels känns de mindre uttjatade, dels har Ulvaeus tillsammans med Niklas Strömstedt kunnat ändra texterna en aning för en smidigare passform. Johan Storgårds och Bengt Baulers adaptation till en finlandssvensk verklighet sitter också fint i sammanhanget.

Svenska teatern visar igen att man hör till de bästa i landet när det gäller musikaler. Efter Kristina från Duvemåla är Mamma Mia! ändå något av en besvikelse. Trots att det är minst sagt kontroversiellt att en nationalteater sätter allt sitt krut på internationella musikaler, kunde Kristina ändå försvaras ur ett konstnärligt perspektiv. Också som föreställning brädade den Mamma Mia! på alla plan.

För Abba-älskaren eller den som vill se en rolig och färgsprakande show om just ingenting är Svenska Teaterns stora scen rätt adress. Om inte annat så kan det vara mödan värt för att se Mia Hafrén lysa i huvudrollen. Och visst, ibland kan vi alla behöva förflytta oss till ett azurblått luftslott vid medelhavet, om så bara för ett par timmar.