Lars Huldén. Foto: Charlotta Boucht

Diktens möjlighet

Också poeter blir gamla, åtminstone till kroppen. Att sinnet trots det kan förbli ungt, till och med lekfullt barnsligt, är Lars Huldéns nya diktsamling ett prov på.

Pärmbild
Kroppen sig framåt lutar
Lars Huldén

Förlag: Schildts & Söderströms 2014, 128 sidor.

"Aforismer – dä ä svårt dä./ Lättare ä fårismer." Denna aforism (eller fårism) hittas i tredje avdelningen – med det talande namnet "Grunderna i poetiken" – i Lars Huldéns diktsamling Kroppen sig framåt lutar. Titeln kan väl ses som en humoristisk hänvisning till åldrandets inverkan på ryggradens vinkel, men viktigt är också att riktningen är framåt.

Detta är nämligen minsann ingen klagovisa, om också Huldén ironiserar en hel del över trender i dagens samhälle. Att samlingens starka första avdelning heter "Solilokvium" (en monolog utan åhörare), kan förstås inom ramen för ett viktigt tema som präglar samlingen: frågan om poeten och poesin kan nå ut till någon, om det finns någon som lyssnar.

Dödens närvaro

I solilokviet refelekterar Huldén över livets och världens gång. Poeten vandrar i naturen och ser likheter mellan människans liv och naturens kretslopp. Sommaren måste dö, konstaterar poeten, men den kommer att återuppstå. Sedan kommer den typiskt huldenska svängningen till humor, då han påpekar att de erfarna "därav dragit slutsatser/ beträffande sig själva./ Förhastade såvitt man kan förstå".

På det sättet garderar sig poeten hela tiden mot allvaret i den dödstematik som genomlyser särskilt den första avdelningen. Allra bäst blir det ändå när gardet får falla, och den virtuosa språkleken tillåts ta en vändning åt motsatt håll, från lek till allvar:

Hösten vore värd en lång dikt,

längre än dikterna om andra årstider.

Grönskan som blir gulska och rödska

och snart nog brunska, innan snön kommer

och lägger sin vita hand över allt.

Men alla dessa tillstånd har sitt eget behag,

utom möjligen brunskan,

som ändå står oss gamla närmast

medan vi väntar på den vita handen.

Samhällskritik

Den andra avdelningen, "Landet som det ligger", är betydligt ojämnare, såväl kvalitativt, som tematiskt och formmässigt. Tragikomiska dikter om åldrandets realiteter varvas med naivism ("Jultomten kan omöjligt/ hinna till alla hem i världen/ [...] det är en tråkig sak med Julen"), och samhällskritik.

Inslaget av samhällskritik är starkt också i samlingens avslutande del, där framförallt poesins möjligheter till samhällspåverkning granskas. Resultatet är inte nådigt: "Poesin som ville rädda världen/ blev allt mindre läslig, men den fanns, den fanns!/ Räddade inte världen, men fanns!"

De samhällskritiska dikterna lider ibland av övertydlighet, men lyfts lika ofta av den huldenska humorn. De dikter som stannar längst i minnet är ändå inte de som erbjuder ett svar, utan de som förblir gåtor. Det kan handla om kroppens förgänglighet, om diktens möjlighet, om sorgen eller kärleken – eller helt enkelt om hur man håller sina händer. Här visar Huldén än en gång att det betydelsefulla ofta kan dölja sig i den enklaste observation.

Kommer allt oftare på mig med

att sitta med knäppta händer

i bussen, i spårvagnen, på tåget,

i väntrummet, på stubben

där jag har satt mig ner för att vila.

Det känns bara så bekvämt.

Inget religiöst eller så,

men jag tror att det betyder

någonting, och vad skulle det

kunna vara? Jag är åttiosju.