Bebisar med växtvärk och samhällsvånda

En visuellt avskalad pjäs där dialogen och brännande aktuella frågeställningar får stå i centrum. Så enkelt kunde man beskriva turnépjäsen Tie Your Camel som Teater Taimine producerat med fokus på högstadier och gymnasier. Pjäsen är tvåspråkig, dialogen förs i en växelverkan mellan svenska och finska repliker.

I Ekenäs högstadieskola hördes några lärarröster efteråt som misstänkte att en del av de mer fördjupade finska replikerna kanske inte uppfattades av alla elever. För dem som förstod, bjöd den cirka fyrtio minuter långa pjäsen på en rapid genomgång av frågor och företeelser som just nu flimrar omkring på individnivå men även i samhället i stort.

Beslutsångest

Den grundläggande frågan om vad man ska bli när man blir stor sysselsätter sannolikt många unga, skapar beslutsångest och oro. Förr var allting så enkelt, man följde i föräldrarnas fotspår. I dag finns inga gränser, det är ett dilemma framhåller texten. Du kan bli vad som helst. Men trots det är det svårt att inte följa strömmen, att våga följa sitt hjärtas röst. Väljer jag ett yrke eller väljer yrket mig?

Är jag i andras avseenden ett offer för mina föräldrars beslutångest och delegerade ansvar. Tvingas jag välja i deras ställe, fatta beslut jag inte är mogen för?

Det här är några av de teser som lyfts fram under den intensiva dialogen som genomgående förs på scenen mellan skådespelarna CG Wentzel och Mikael Strömberg. Ett samspelt par som antingen spelar rollerna av två män eller andra karaktärer i vår samtid. Dessa scener alternerar med korta sekvenser där de i stället gör en ömsint gestaltning av två bebisar som här blir en metafor för det inre lilla barnet som väl de flesta kan känna igen när man ställs inför beslut som känns svåra.

I pjäsen kan det handla om att våga söka in till universitetet eller göra värnplikt. "Det är lätt att var liten för då behöver man inte göra några beslut".

Flyktkänsla

Ibland vill man bara fly, fly till ett bättre land. Men pjäsen uppmanar ändå till att stanna, att våga förändring, påverka, tala högt och tillsammans, mitt i ett samhälle som kanske kännetecknas av diskriminering av minoriteter med påföljande rädsla som följd.

Pjäsen tar avstamp ifrån en problematik man hittar på individplan, men rör sig i allt vidare cirklar ut mot det stora samhällets gemensamma problematik, inte sällan beskriven inom massmedia. Ibland med politiska förtecken. Populism och konservatism i samma paket. Vad blir det? Vad är politik egentligen?

Jämlikhet? Hur ser den ut? Betyder det invaplatser åt alla? Och vad händer om mänskligheten börjar gå bakåt? Kan inkomstklyftor leda till krig?

Ämnena är många och svåra, de avhandlas i en rapid fart, slungas ut från scenen, ibland blir konstaterandena övertydliga, här ges knappt med tid till fördjupning och eftertanke under pjäsens gång. Men tid finns, efteråt.

Rödluvans dilemma

Med några bjärta penseldrag skissar pjäsen upp det moderna samhällets dilemma. Skådespelararbetet är gott, bebisarna starkt berörande, rentav penetrerande i sin utsatthet. Som helhet är pjäsen välförvaltad lektionstid.

De mänskliga rättigheterna får också sin beskärda del, förhållandet mellan offer och förövare gestaltas i form av en förnyad version av Rödluvan som plötsligt beter sig aggressivt. Får hon göra det? Har inte också vargen rättigheter i sin mörka skog? Är det kanske inte rentav Rödluvans eget fel, hon som är så nätt och söt och fin och går klädd i kort kjol, när hon sedan utsätts för påhopp. En bekant problematik inom tematiken våldtäkter och efterföljande straffdomar. Pjäsen kräver en viss insikt i den debatt som förs i medierna, vilket man kan anta att de högre årskurserna har.

Det är som helhet en ganska bred publik som pjäsen skall nå fram till, skillnaden är stor mellan en elev som nyss börjat sjuan och en abiturient. Men bredden är stor på scenen, och här finns högst sannolikt någon igenkänningsfaktor för de flesta, även om alla kanske inte kan relatera till allting.