Om att våga gå mot strömmen

Om att se

Tid: 3.9.2014 (urpremiär).
Plats: Kulturhuset Karelia, Ekenäs.
Teater: Ozonteatern.
Manus: Iida Hämeen-Anttila.
Regi: Åsa Salvesen.
Scenografi: Erik Salvesen.
På scen: Tove Qvickström, Erik Salvesen.

Hur ser vår bild av Helene Schjerfbeck (1862-1946) ut? Den lever och skiftar fortsättningsvis trots att hon sedan länge är etablerad som en av Nordens största konstnärer.

Bilden av henne påverkas förstås av alla självporträtt, så också i Om att se; en pjäs som inte räds att tolka, nyansera och även ta ställning.
Enda skådespelaren på scen, totalt övertygande Tove Qvickström, är i en kort inledningsfas sig själv och låter Iida Hämeen-Anttilas text spruta ut frågor om Schjerfbeck. Det blir ett sätt att helgardera sig för mångfalden, uppmärksamma publiken på det oundvikligt vanskliga i uppgiften som teatern åtagit sig.

Sedan möter vi Ozonteaterns Helene Schjerfbeck som talar här och nu, även om vi förflyttar oss mellan hennes olika livsskeden under den kommande timmen.

Samma frågor då som nu

Ett ständigt närvarande tema är tillbakadragenhet, ensamhet som är både efterlängtad och skrämmande.
"Mitt jobb är att trötta ut världen, så att den visar sig för mig. Det är ett spel man ofta förlorar."

Är det acceptabelt att stänga om sig, låsa in sig och försjunka i skapande? I pjäsen är Schjerfbeck under sin Ekenäsperiod ambivalent. Det ringer på dörren i ett om dagarna. Borde hon sätta upp en lapp med texten “ingen mottagning under ateljétid 10-16”? Ja, äntligen arbetsro.
Men tänk om någon efterlängtad gammal vän kommer på besök? Arbetsron stegrar till vardagsoro.

Frågeställningarna återkommer i nutidstappning i slutpassagen. Ska vi alltid vara nåbara? Borde vi lämna sociala medier? Och redan inledningsvis skakar Schjerfbeck på huvudet åt vår samtid där världen "oombedd kommer in genom elledningarna".
Melinda Lönnbergs grafiska verk till pjäsen symboliserar allt detta med fragment av ett självporträtt som blandas med rader av ettor och nollor.

Aktiv scenografi

Dagtidens dilemma är ändå en lätt kamp i jämförelse med Schjerfbecks sömnlösa nätter. Tystnaden är inte ovänlig, men tankarna. Å, alla tankar, goda och onda. De vill inte lämna henne, precis som kroppens krämpor. Hon kämpar med oddsen emot sig.
Först då den skapande andan faller in ses en utväg och ljusning, men det gäller att ta tillfället i akt. Vi vet att hon gjorde det, gång efter annan utan respekt för rådande nationalromantik.

Allt i denna pjäs är värdigt, allvarligt, djupt, och ändå till formen avskalat och avslappnat. Erik Salvesens aktiva scenografi, med fondmålande och väldigt egna ospelade och allt annat än distraherande närvaro förtjänar en stor eloge. Spegeln på staffliet är en genial detalj bland flera.
Med Om att se har Ozonteatern på allvar återupptagit sin verksamhet och teatervänner kan glädjas åt mera västnyländsk scenkonst på professionell nivå.

Mer traditionell än väntat

Utifrån vad Qvickström och regissören Åsa Salvesen berättat om pjäsen i förhandsintervjuer fann jag den förvånansvärt biografisk.
Den är förvisso inte en renodlad biografisk kartläggning och inte kronologisk. Den kryddas med generella frågeställningar i modern tappning, men i övrigt är den väldigt traditionell. Den mer allmängiltiga behandlingen av frågor om att bryta mot sin tids principer och gå mot strömmen som konstnär blir främst en sammanbindande twist på slutet.

Pjäsen är också snarare reflekterande än provocerande. Styrkan ligger Qvickströms kroppsspråk och vad som sägs utan att orden läggs i Schjerfbecks mun.

Hur kunde hon gång på gång övervinna osäkerheten? Man kan vända på frågan och undra om hon hade alls kunnat utvecklas utan ett ständigt ifrågasättande av både samtidens konstkonventioner och sitt eget skapande. Jag drar mig till minnes en mening ur Theodor Kallifatides bok Brev till min dotter: “Tvivlet måste vara lika äkta som begåvningen”.

Skörhet och/eller styrka

Om att se kritiserar hur Schjerfbeck ofta har presenterats; utifrån hennes höftskada, olyckliga kärleksliv och kamp mot tillvarons krav och kroppsliga begränsningar. Varför fokus på skörheten då hon när allt kommer omkring målade modigt ett helt liv?
Bra fråga, men innan den dyker upp i slutet har pjäsen delvis hunnit göra sig skyldig till samma sak som den kritiserar.

Lyckligtvis vågar den säga det där lilla extra och oväntade. Pjäsen är djärv i Schjerfbecks anda och slutorden gör gott i kropp och själ på hemvägen:

“Arbeta. Bli kära. Arbeta. Lev!”

Om att se visas på Karelia den 28.9 klockan 15 och den 23.10 klockan 19, samt på beställning (på både finska och svenska).