En spännande show som spårar ur

Brutale Burt

Författare: Staffan Bruun.
Förlag: Ab Burt Kobbat, 2014, 352 sidor.

Staffan Bruun levererar med Brutale Burt ännu en lättsam deckare fylld med aktuella referenser. Det är den elfte boken om gamla skolans reporter Burt Kobbat som alltid trasslar in sig i absurda äventyr.

Ingredienserna denna gång bäddar också för en salig soppa: Burt Kobbats egen nya talkshow på “Kanal 51”, två bråkstakar från Borgå, barnhemspojken Kasper, Kråkströms kräftor, MC Sibbo Sharks och hotfulla totalpedagoger.

Kobbat får brottas med sensationella utspel av studiogästerna Timo Soini och Björn Wahlroos, samt en kanalledning som inte förstår sig på journalistik utan allvarligt överväger att i stället satsa på kockprogram (de går ju alltid hem).

Skjutjärnsjournalistik

Burt Kobbat ställer höjdare mot väggen i debattdueller. En rad otäcka och mystiska händelser ställer till problem och bygger upp en intrig som ökar jämnt och konstant i spänning.
Alla spår leder till Borgå, men Västnyland får vara med på ett litet hörn. Lojo pensionärer är studiopublik och programmet kryddas med livemusik av “Ingås sjungande näktergal, Susann Sonntag”.

Under det intensiva läsandets gång drabbas jag av ambivalens. Ibland känns boken på gott och ont som ett verk skrivet på ren rutin. Men ibland, efterhand allt mer, framstår Brutale Burt som en fräsch nystart både för huvudkaraktären och för författaren som här förädlar sitt gamla koncept.

Läsaren skrivs ofta på näsan, men på ett skickligt och retligt sätt. De övertydliga kopplingarna lämnar alltid någon fråga hängande i luften.
Med van hand väver Bruun in bakgrundshistoria och uppdateringar om vad som hänt sedan sista sidan i Tenorens dotter (2012).

Humorn bygger ofta på att en skarpt butter Kobbat dissar nymodigheter, som Facebook. Roliga uttryck avlöser varandra, och de fiktiva namnen är tjusiga, som kändisreporter Salla Puumala på Ilta-Uutiset.

En orädd typ

För mig har Staffan Bruuns författarskap alltid framstått som en finlandssvensk lightversion av Jan Guillou. Den starka gemensamma nämnaren är förstås grävande journalism. Både Guillous karaktär reporter Erik Pontti och Bruuns Burt Kobbat är ett slags alter egon.
Att Burt Kobbat i nya boken gör saftiga avslöjanden om stiftelseverksamhet, med skyhög omsättning för “administration”, visar åtminstone ett självbiografiskt drag.

Trots alla attribut av en toffelhjälte och en enspårig inställning till det mesta är Burt Kobbat en karaktär man gärna lever ett par läskvällar med. Han är framför allt en orädd människa som sätter principer framför karriär, som endast vill viga sitt liv åt någonting angeläget.

Snäll, men skarp

Bruun har i sitt konkreta och koncisa berättande den goda vanan att alltid berätta vad som äts och dricks; i stil med “Burt beställde en operasmörgås och en stor öl”.

Helsingforsmiljöer skildras ur ett praktiskt perspektiv; vilka vägar Kobbat tar sig fram längs i trafiken och var han parkerar.
Stundvis hoppar boken bakåt i tiden. Som förklaring till hur människor har blivit som de är fungerar det inte, men boken får rytm och variation.

Som tidsandan av outgrundlig anledning kräver av deckare finns det åtminstone lite tortyr med på ett hörn. Men Brutale Burt hör namnet till trots till de snällaste i genren. Finska titeln Murhastudio är främst en stilistisk fullträff.
Brutale Burt är som en deckare ska vara, svår att lägga tillbaka på nattduksbordet då man väl kommit in i den. Den här showen gav mig några goda skratt och lite sömnbrist.