En lyckad avrundning på sommarkonserterna

Richard Strauss har varit ett återkommande namn i årets upplaga av sommarkonserterna. En central gestalt i senromantiken, en gång i tiden ett musikaliskt underbarn, som behöll sin skaparkraft upp i sen ålderdom. Hans första "komposition" tecknades ner av hans far då Strauss var sex år gammal, och sitt sista opus skrev han i en ålder av 85.

Lördagskvällens konsert inleddes med ett ungdomsverk av Strauss, serenaden opus 7 för 13 blåsare. Redan besättningen antyder att Strauss var väl förtrogen med den haydn-mozartska wienklassicismen, alltså den typ av musik som ofta framfördes i det fria, där publiken kunde mingla och dricka ett glas vin medan musiken spelade.

Stor mästares ungdomsverk

Jukka-Pekka Saraste ledde med säker hand Finländska kammarorkesterns blåsare i det 10 minuter långa stycket, och de fyra valthornens breda klang antydde hur Strauss musik skulle utvecklas under kommande år. Alltid intressant att lyssna på stora mästares ungdomsverk, och försöka spåra element som i sinom tid skulle framträda tydligare i deras musik. Ungefär som att betrakta bilder av de egna barnen i babyåldern, och försöka få syn på de karaktärsdrag som i vuxen ålder har präglat deras personlighet.

Efter Strauss och senromantiken sökte sig nittonhundratalets konsertmusik ut på allt snårigare stigar, där både melodi och tonalitet gick förlorade på vägen. En av efterkrigstidens banerförare i den moderna musiken var italienaren Luciano Berio, vars sju folksånger (1964) får ses som en eftergift till atonalitet och gängse sextiotalsmodernism. Sångerna rymmer både rytm och melodi, och är lätta att ta till sig även för den som värjer sig mot extremare former av nutida musik.

Augestad en fröjd

Här fick vi höra den norska sopranen Tora Augestad, som var en fröjd både för öga och för öra. De elva "folksångerna" – av vilka endast några få är av folkligt ursprung – ställer stora krav på teknisk virtuositet, skrevs ursprungligen för mästersångerskan Cathy Berberian.
Tora Augestad tacklade sångstämman suveränt, och hade därtill ett fenomenalt kroppsspråk som föll i tråd med textinnehållet. Höjdpunkten var den avslutande sången från Azerbaijan, vars text består av nonsensord, som Augestad levererade med både humor och bravur. En imponerande prestation.

I det tryckta programmet står att ursprungstexten jämför kärleken med slam. Det är tydligen en missuppfattning, andra källor uppger att kärleken jämförs med en spis, vilket förefaller mer logiskt.
Här hade man önskat att Finländska kammarorkestern hade hållit igen lite med dynamiken, tidvis överröstade orkestern sin solist i betänklig grad.
Det har blivit lite av en tradition att lördagskvällens konsert avslutas med ett verk ur den wienklassiska repertoaren. Så också denna gång. Joseph Haydns symfoni nummer 88 var ett utmärkt val, som talade både till örat och till hjärtat. Finalens skuttande melodi har blivit något av ett klassiskt "hörhänge", uttrycket trall kommer för mig när jag hör den för mitt inre öra.
Här satt allt som det skulle, och maestro Saraste och hans orkester är att gratulera till ännu en lyckad konsert på årets festival.