Konsert om klimatförändringen

Det var sånggruppen Rajaton och bröderna Jaakko och Pekka Kuusisto som inledde den femtonde festivalen på onsdagskväll med en flammande stark konsertupplevelse.

Gnistan hade tänts av en slump då de åtta musikerna möttes sommaren 2011 i Australien och insåg att de vill fortsätta samarbeta.
I sökandet efter tema för konsertprojektet kändes klimatförändringen som det rätta ämnet och man anlitade unga lyriker, som producerade berörande och personliga texter, som fullbordades av sångarna i Rajaton och bröderna Kuusisto till en helhet bestående av 16 starka musikberättelser.

Som en tickande bomb

Konserten var en genomtänkt helhet där till och med pausen hade en musikalisk tanke med sin tickande metronom som var upptakten till sången Norden smälter, komponerad av Hannu Lepola till text av Paula Vesala.

I musiken kände man hur tiden rinner i väg och klimatförändringen är som en tickande bomb. De flesta sångerna under kvällen väckte starka känslor, mycket tack vare de otroligt lyhörda instrumentalisterna, bröderna Kuusisto. Än stod de för ett finstämt ackompanjemang, mest på violin, och än för ett suveränt solospel.

Rajaton stod för en suverän textbehandling, som förtydligade för mig personligen hur vackert det finska språket är som sångspråk. Gruppens intensiva sånguttryck är på samma gång både starkt och sensitivt, och gör att jag glömmer att jag egentligen inte tilltalas av deras röstbehandling.

Gav mersmak

Spontana bravo-rop hördes flera gånger under kvällen, som också avlutades med stående ovationer. Då hade publiken fått ta del av ett samarbete mellan några av Finlands mest framgångsrika musiker, som under två timmar bjudit på finstämd och intensiv nyskriven musik, där musikerna chosefritt bjöd på sig själva och njöt av varandras musikaliska kunnande. Från scenen hade hörts förutom sången och violinspel, även bas, kantele, blockflöjt, harmonium, cajun och en elektronisk violin. Det blev en kväll som berörde och gav mersmak.
Mitt personliga bravorop vill jag här uttrycka till Pekka Kuusisto. Hans komposition "På bryr jag mej-skalan" (text Juha Itkonen), som han själv vokalt framförde var så mångfasetterad och spännande i sitt uttryck, att då han i slutet sjöng frågan "Är jag en fullständig nolla?" ville jag genast svara: "Nej! Snarare ett geni!".

Ur Pekka Kuusistos penna hade också bland annat kvällens extranummer runnit, till text av Paula Vesala.
I så innerlig stämning har jag nog aldrig lämnat en konsert tidigare.