Myt och verklighet om Edith Södergran

Kampen om Edith – Biografi och myt om Edith Södergran
Författare: Agneta Rahikainen.
Förlag: Schildts & Söderströms 2014, 466 s.

Alla stora konstnärer dras med ett visst mått av mytologisering. Läsarna törstar efter saftiga detaljer ur levnadshistorien, och om verkligheten inte räcker till får man ta fantasin till hjälp. Med tiden förvandlas sedan rykten, anekdoter, lögner och förvrängningar till skenbara historiska faktum, och då är det dags för någon att med auktoritet sopa bordet rent och åtminstone tillfälligt återställa den historiska verkligheten, i den mån den är känd.

Ingen finlandssvensk författare har varit i större behov av den här nollställningen än Edith Södergran. Inte minst därför mottas nu Agneta Rahikainens Kampen om Edith – Biografi och myt om Edith Södergran med glädje.

Knappt källmaterial

Vi får dessutom egentligen två böcker i samma paket. Eftersom mytbildningen har varit så effektiv ser sig Rahikainen nödgad att dela in sin biografi i en första del om Södergrans liv, och en andra del om mytologiseringsprocessen som tog fart på allvar efter hennes död 1923. Projektet är egentligen ännu mer omfattande än så, eftersom Rahikainen parallellt med biografin också disputerat med avhandlingen Poeten och hennes apostlar – En biomytografisk analys av Edith Södergranbilden.

En delorsak till att mytbildningen kring Södergran varit så omfattande är att det biografiska källmaterialet är förhållandevis knappt. Mycket av det material i form av brev och anteckningar hon skrev har tappats bort eller förstörts med avsikt, vilket lett till att de få dokument som finns kvar fått orimligt stor vikt.

Rahikainen löser delvis problemet med bristen på källor genom att i stället presentera uttömmande tidsbilder av de platser Södergran vistades på, som miljonstaden S:t Petersburg och sanatorierna i Nummela och Davos. De här beskrivningarna blir ett värdefullt komplement när de egentliga biografiska detaljerna tryter.

Myten om Södergran

Edith Södergrans livsöde var tragiskt, åtminstone på det sättet att hon dog redan som 31-åring i sviterna av lungtuberkulos. Därtill levde hon de sista åren av sitt liv i relativ fattigdom eftersom familjen förlorade sin förmögenhet i och med den ryska revolutionen.
Däremot var hennes liv inte så sjukdomspräglat som myterna låtit förstå, och den bild av henne som träder fram i Rahikainens bok är den av en engagerad, humoristisk, intelligent och ibland ganska jobbig människa. En helt vanlig ung kvinna kan man tänka sig, som naturligtvis i någon mån märkts av tuberkulosdiagnosen hon fick som sextonåring.

Till Södergranmyten hör förutom lungsjukdomen och fattigdomen också hennes balansgång på gränsen mellan galenskap och genialitet, hennes okunskap om litterära samtidströmningar och det totala oförstående och hån hennes diktsamlingar bemöttes med i samtiden. Alla de här myterna dekonstrueras effektivt av Rahikainen.

Visserligen har många av de här myterna redan påtalats i den vetenskapliga Södergranlitteraturen av bl.a. Holger Lillqvist, Ebba Witt-Brattström och Jan Häll, men utanför det vetenskapliga samfundet har de fortsatt att florera.

Förståelsefull kritik

Särskilt intressant är den omvärdering av mottagandet av Södergrans författarskap som Rahikainen gör. Hon påvisar att Södergran fick förhållandevis många recensioner, och att dessa i många fall var förståelsefulla eller positiva. De hätska inläggen om "dårdikter" och "Nietzschegalna fruntimmer" som fått störst publicitet ingick inte i recensioner, utan var insändare eller kåserier skrivna av personer utan litterär expertis. Visserligen var den stora allmänheten på 1910-talet ännu inte redo för Södergrans modernistiska bildspråk och tilltal, men från allra första början rönte hon också stor uppskattning bland mer litterärt bevandrade läsare.

Kritikerna R.R. Eklund, Ruth Hedvall och Hans Ruin hörde till dem som mottog Södergrans nyskapande diktning med öppna armar, och de identifierade också det nya i hennes poetiska idiom. Att de definierade hennes diktning som "futurism", vilket Rahikainen förvånas över, hänger väl ihop med att begreppet modernism ännu inte var det accepterade samlingsbegreppet för de nya ismerna, och futurismen vid den här tiden ofta fick fungera som paraplyterm.

Jakten på Terijokimannen

I bokens andra del får vi följa med hur Södergranmyten så småningom cementeras, först genom främst Hagar Olssons och Elmer Diktonius försorg, och senare av hennes första biograf Gunnar Tideström. Det handlar inledningsvis om en ganska rafflande maktkamp mellan Olsson och Diktonius om vem som är den främsta Södergranauktoriteten.

Särskilt Olsson för också fram en tolkning där Södergrans liv och dikt läses som utbytbara storheter, och det här felslutet har alltsedan dess varit förhärskande. Det leder också till att Tideström i sin biografi från 1949 med alla medel försöker identifiera alla träd, berg och personer som skymtar fram i dikterna, ett projekt som är lika vanskligt som befängt.

Galnast blir den intensiva jakten på den älskare som figurerar i dikterna, av Tideström till slut identifierad som den mystiska Terijokimannen. En ung kvinna kan ju inte ha skrivit erotiskt färgad poesi utan egna sexuella erfarenheter, tyckte nämligen Tideström. Tideströms biografi är samtidigt en representant för en litteratursyn som var helt dominerande 1949, och med tanke på det kan man tycka att Rahikainen sätter lite väl många sidor på att skjuta ner hans högtflygande stolligheter.

Själviscensättning

En intressant fråga som Rahikainen också snuddar vid är i vilken mån Södergran själv gav upphov till myterna. Att hon gjorde det indirekt, genom att förstöra en stor del av sina efterlämnade brev och handlingar är klart, men var det också en medveten handling? När hon besöker författare i Helsingfors 1916 beter hon sig excentriskt, på ett sätt som kan tolkas som iscensatt. Samma drag av iscensättning finns också i hennes fotografier, som i många fall verkar vara självporträtt där hon intar en utstuderad pose. Det går väl inte att få något definitivt svar på det här, men om Södergran hypotetiskt hade som målsättning att skapa en myt kring sig själv så lyckades hon över sina vildaste förväntningar.

Och även om Kampen om Edith nu med stor auktoritet demaskerar Södergranmyten, finns det all orsak att tro att myterna kring henne kommer att leva kvar. Och det är säkert inte enbart en dålig sak, om det betyder att nya läsare får upp ögonen för hennes poesi. Samtidigt är det skönt att veta att det nu också finns en välskriven och spännande biografi att gå till när mytens dimmor hotar skymma sikten alltför mycket. Som Rahikainen visar är nämligen verkligheten mer spännande än myten också denna gång.