Hur många tankar per nottecken?

Ballader i Hangö kyrka
Musiker: Juho Pohjonen, piano.
Tid: 15.7.2014.

Juho Pohjonens specialförmåga är att verkligen plocka upp detaljer, lyfta fram bastoner, hålla ihop helheten med alla detaljer i fokus. I Paris (där jag vistas ofta) finns det alltid en "Chopin-festival" på gång, och jag är van att höra romantiska toner i en sparsamt belyst kyrka.

Men Hangö ljusa kyrka med Pohjonens kristallklara fingerlöpningar som inte bara var tekniskt perfekta, utan hade en tanke i varje ton, blev en ny upplevelse.

Att beskriva Chopin som "intressant" hör inte till det vanliga; vackert, romantiskt, pianistiskt är vanligare adjektiv.

Förvånansvärt modern

Konserten började med Edvard Griegs Ballad G-moll, op 24. Pohjonen hade tidigare på dagen berättat, att han alltid söker fram fakta om kompositörernas livssituation när de skrivit det som han ska spela. Griegs föräldrar hade just dött när han komponerade balladen, vilket beskriver den nostalgiska känslan i stycket. I det fanns folkmusik, till och med jazztongångar – balladen lät ljus och förvånansvärt modern.

Brahms ballader svävade vackert i kyrkan, avslutningarna var perfekt stiliserade, varje ton väldigt talande. Det var en intressant känsla att dela någonting så intimt som dessa ballader med en stor publik. En paus var just vad som behövdes – en sväng ute i den friska vinden och solskenet var nödvändig och trevlig.

Känslosamt

Chopins ballader är tekniskt sett svåra, men om tekniken är sådan att ingenting ger problem, då är de härliga. Om Chopin får en pianist lysa, får också en fin pianist Chopin att lysa. Pohjonens spelande är genomskinligt, kristallklart, känslosamt och eftertänksamt.

Hangö musikdagarnas fina programbok förklarar precis så mycket, att man hänger med i styckenas bakgrund. Det var till exempel intressant att veta att den andra balladen i F-dur hade Chopin tillägnat Robert Schumann. I den tredje, i Ass-dur, plockade Pohjonen skickligt fram melodin här och där, det var väldigt intressant att följa med. Om den sista, F-moll, kan jag bara säga ett ord: Fantastiskt!

Konserten var onekligen en succé – han applåderades fram så många gånger, att han spelade två extra stycken, Griegs Till våren och en låt av Couperin.

Att tala med spelande

Tidigare på dagen hade jag nöjet att intervjua Pohjonen inför en publik, och då lärde jag mig ett nytt begrepp: trådlös sidosvängarpedal.

Pohjonen är nämligen en av tre personer i Sibelius Piano Trio, som hade konsert på måndagskväll. Där använde han inte notblad, utan tittade på en Ipad! Han byter sida med sin vänstra fot genom att trycka på en pedal.

Under pratstunden fick vi också veta att Juho Pohjonens favoritkompositörer är Bach, Beethoven och Mozart. Han är född 1981, gav sin första konsert 2004, och har spelat Esa-Pekka Salonens pianoproduktion i sin helhet, samt arbetat med kompositören Jyrki Linjama.

Pohjonen pratade mycket om "musikens retorik", d.v.s. att inte bara framhäva någonting, utan att tala med sitt spelande. Han blev tillfrågad huruvida varje enskilt instrument påverkar hans spelande, och svarade att en bra pianist skapar själv sin "uttrycksrymd", instrumentet har inte så stor betydelse.

Två saker ville jag ännu få reda på: vilken annan pianist skulle han rekommendera att man skulle börja följa och hade han något bra tips för alla hobbypianister vad gäller att träna. Pianisten: den ryska Daniel Trifonov, och träningstipset: sök fram metronomen, ställ den på riktigt långsamt när du övar något krångligt ställe, byt sedan till snabbare och snabbare.