Skrattsalva för livets alla åldrar

Skärgårdsteatern har under de senaste åren förärat publiken med ett antal välgjorda och fartfyllda farser som av publiktillströmningen att döma gått hem hos publiken. Förväntningarna är uppenbart stora, för i Bromarv på söndagskvällen då pjäsen I Love You, You’re Perfect, Now Change ska framföras, ringlar kön långt ut på gården nästan en timme innan föreställningen ska börja. Det blir proppfullt i salen, och knappast behöver många gå hem besvikna heller i år.

Rasande tempo

Uppsättningen beskrivs som en musikal, men snarare innehåller den musikaliska parodiska element och byggstenar från genren som implementeras i en räcka av drygt trettio sketcher och fragmentariska scenbilder. Genom korta dialoger och efterföljande sånger med klurig text, gestaltar man parbildandets och parförhållandets problematik i olika livskeden. Igenkänningsfaktorn är hög.

Här syns bland mycket annat krogragg, nätdejting, singlarnas dilemma, mannen som inte får till det, tärnan som aldrig blir brud, småbarnsföräldrarnas falnande sexliv och klassikern med kvinnan som kör bil när mannen sitter bakom ratten. Mansrollen, kampen mellan styrka och svaghet skymtar fram i flera scener.

Sketcherna som befolkas av ett nästan osannolikt stort persongalleri gestaltas av de fyra skickliga skådespelarna Peter Ahlqvist, Anna Victoria Eriksson, Daniela Fogelholm och Kris Gummerus. I rapid fart lyckas de genomföra säkert ett trettiotal olika klädbyten per man, utan att publiken behöver vänta det minsta. Scenerna flyter på ohämmat och i högt tempo. Karaktärerna är så olika och utmejslade (om än karikerade) att man stundvis har svårt att förstå hur få skådespelare det sist och slutligen handlar om. Skrattsalvorna tilltar i publiken.

Fin violin

Vissa av scenerna är oslagbart vigulanta och de bara måste upplevas. Till dem hör massmördaren som träder in på en singelgruppträff. Till de mest sympatiska scenerna hör gestaltningen av ett åldrande par som träffas på en begravning.

Skådespelarinsatserna är krävande och rent fysiskt en prestation där inte minst Anna Victoria Erikssons utbildning inom baletten bidrar med proffsiga stilfulla inslag. Alltid klingar sången inte lika skön, men det stör inte nämnvärt eftersom det ändå inte är en "riktig" musikal, utan snarare en parodi även på denna. I stället njuter man desto mera av violinisten Ulriikka Heikinheimos intensiva musikinslag på violin som finns med som ett genomgående element under pjäsens gång.

Hela upplägget florerar förstås av klichéer, inte minst genusbestämda, samtidigt som man inte kommer ifrån att de rymmer mycket sanning. De många mänskliga nyanseringarna som finns i verkliga livet uteblir förstås i en pjäs där ambitionen varit att just slipa fram och förstärka det universella som alla kan känna igen sig i oavsett ålder eller klasstillhörighet.

En del sex

Skärgårdsteatern får vara beredd på att möta en publik i alla ålderskategorier, mer teatervana besökare och kanske sådana som ser endast en pjäs i året, och det är när Skärgårdsteatern kommer till byn. Årets pjäs beaktar allt detta. Antalet scener som appellerar till sex är för all del rätt många, och det är möjligt att vissa föräldrar kan tycka att det blir i överkant för familjens yngsta.

Dylika försök till gestaltning av rätt så slitna livsscener ut vardagen riskerar ibland att åtminstone i amatörmässiga sammanhang bli endast plattityder och rentav pinsamma för publiken. Årets pjäs visar att när saker görs med professionell hand, går det alltid att lyfta det universella till nya höjder, även om underhållningsfaktorn ändå är det som dominerar i årets pjäs.