Minnen som inte kan avvärjas

Det tål att sägas från början. Memories for life som är en del av det internationella storprojektet Meeting the Odyssey är en pjäs som både upprör och berör. Med hjälp av kroppens alla möjligheter och uttryck, solitärt och i danskoreografier, olika pulserande rörelsesekvenser, samt musik, sånger och ljudkavalkader tränger den fysiska pjäsen in under huden, trots sin nästan ordlösa kommunikation.

I den mån den finns begränsas den sig till några enstaka utrop, små dialoger som för det mesta sker på engelska, men även på de språk som skådespelarna som kommer från olika länder bär närmast hjärtat. De språk man som åskådare inte behärskar själv gör sig nästan bäst i sammanhanget. Alltför mycket begripliga ord förgör innehållet och förtar något av pjäsens innebörd. Det icke verbala tenderar tala mest. Kroppars smattrande ljud mot tillvarons golv. Lenka Vagnerovas koreografi övertygar.

Kroppskontroll

Ett hem för äldre står i centrum. Först gestaltat som en harmonisk idyll där de boende väntar på skötarna, kaffebrickan och följer sina dagliga rutiner. Men i varje gestalt bor en berättelse som med kraft vill tränga sig ur kroppens skrumpna skal, och som också tar tillfället i akt, till skötarnas förskräckelse.

Tilde Knudsens seniga muskulösa kropp, hennes osannolika rörelsesekvenser och förvridningar när hon som den gamla Alice i en ångestdans försöker tränga undan den klänning, det skal som omgivningen försöker tvinga på henne är imponerande. Det obehärskade gestaltas med en sådan behärskad kroppskontroll man sällan ser.

De dramatiska sekvenserna avbryts av hemmets sympatiska lugn igen. Men inte länge. Mannen i rullstol som härbärgar ett fasornas krig i sin kropp gestaltas under en lika intensiv kamp med hjälp av dansaren Radoslav Piovarci från den tjeckiska teatern ProFitArt.

Själva rummet är avskalat, scenografin består av enkla rörliga väggar där kala golv och rummet i sig fyller scenutrymmet till bristningsgränsen. Också ljussättningen av Andrea Violato från Scarlattine teater i Milano är genomtänkt och implementerad. I den här pjäsen blir skådespelarna som intar rummets yta en remarkabel del av själva scenografin.

De sju unga europeiska skådespelarna är oerhört samspelta, regin mycket exakt, glidningarna mellan olika scener och händelseförlopp nästan osannolikt smidig. Man rör sig in och ut genom varandra, byter gestalt, ålder, funktion och kropp. Skötare åldras, och till och med dör. Den lilla flickan i den gamla damens förvridna kropp. Helena Pruuli gör en härligt ilsken och stark framställning av en dylik som har sin ungdomliga fåfänga i behåll. På scenen finns också finländarna Oscar Pöysti, Jessica Raita, Victor Idman och Maria Ahlroth. Här i betydligt mer befriande uttryck än man tidigare erfarit dessa.

Säker regi

Man älskar, man hatar, man drömmer. Också när man är gammal. Man börjar, upphör och förminskas. Kropp och själ åtskiljs och sammanförs. Musiken som är en salig blandning av milda melankoliska sånger och trummande rytmer bär en del av pjäsen, ibland är det endast ljudkavalkader man hänvisas till. Eller klockans tickande, och så kommer kaffebrickan.

Pjäsen är sanningspenetrerande och tränger in under huden, det är svårt att värja sig även om man försöker. Det går inte att undslippa de mer känslosamma, nästan hysteriska sekvenserna. Du måste möta ditt eget jag! Ångesten och till slut döden. Vem är du! Vem är du? Frågan upprepas och tränger sig på, även för den unga kvinna Maria Ahlroth gestaltar. Hon tvingas möta sina olika inre gestalter, sina många förträngda jag och mörkret som åldrande kroppar härbärgar.

Föreställningen känns färdig, genomarbetad, även om rykte förtäljer att övningarna varit förhållandevis få. Det tyder på talang, individuella satsningar, koncentration och ett vant regigrepp som förmår verka sammanhållande utan att bli för styrt. Regissören Maria Lundström som också är Viirus konstnärliga ledare har förverkligat en pjäs där få saker lämnas åt slumpen.

Tränger undan hud

Pjäsen har en kulturellt gränsöverskridande förmåga. Det är viktigt eftersom den kommer att framföras på många platser nära Österjön och Medelhavsländerna under de närmaste tre åren. Det skall bli intressant att följa dess framfart. Hur kommer den till exempel att mottas i länder där kriget ligger närmare ytan än här hos oss? Finns det länder där den fysiska verbaliteten kan uppfattas som obegriplig eller abnorm? Svårt att säga.

I centrum står trots allt de universella existentiella frågorna som ingen av oss kommer undan, oavsett kultur eller hemland. Memories of life är ett utmärkt sätt att sammanföra olika kulturella kontexter i ett nav som här symboliseras i form av ett förenande "livets hav". Det forsar, det stormar, det väller in, men även stiltje får sin beskärda del i detta existentiella rum fullt av fasor, ångest, där droppar av harmoni ändå sipprar in ur förträngda vrår.

Varje människa bär en berättelse, eller egentligen många mellan sina olika historiska skikt. De grävs rent fysiskt fram på scenen. Man bär och stöttar varandra, men står sist och slutligen ändå ensam inför dödens ansikte. Jaget i jaget. Ditt du i mig.

Det här är inte mitt hem, ropar någon. Men var bor jag då? Vem hör mitt ångestfyllda rop? Frågan som ställs är inte enbart ett uttryck för en förvirrad åldrings tankevärld, utan riktas mot var och en. Det är därför pjäsen kommer så olidligt nära. Det finns ingenting som kan skyla den nakenhet som gestaltas. Publiken kläs av, och det är inte enbart befriande men det är bra.