Liv i hem, stuga och villa

Känslor äger rum

Pia Ingström

Schildts förlag 2014

Vad är ett hem? Hur blir en bostad ett hem? Med dessa frågor närmar sig Hbl:s litteraturredaktör Pia Ingström ett angeläget ämne där få behöver känna sig exkluderade. Boken Känslor äger rum närmar sig frågeställningarna utifrån tre långa essäer.

Den första gör ett försök att definiera olika typer av hem, där det råddiga hemmet står i kontrast till de exponerade tillrättalagda hemmen i trendiga inredningstidningar. Essä nummer två ställer det finlandssvenska sommarhemmet i ett avslöjande ljus, där idyllen nagelfars och penetreras med en kritisk, men ändå kärleksfull blick. En kulturell företeelse i en minoritetskultur där det ännu finns mycket att upptäcka för kommande antropologer. Pia Ingström ger i sin text en god början.

Den sista essän är en levnadsteckning av Ida Salin från kvinnosaksrörelsen, vars forna hem på Drumsö, Villa Salin, får stå som fond och innehållsbeskrivning för ett liv och en betydelsefull livsgärning. Kanske en text som i sammanhanget känns minst berörande.

Mycket av allt

Den första delen av boken präglas av en smula råddighet, men på ett positivt sätt. Lite oorganiserat, osorterat varvar författaren egna upplevelser med reflektioner utifrån franska filosofers sätt att definiera rummet, rumsupplevelser och skönheten som generellt begrepp. Nostalgi- och igenkänningsfaktorn är stor.

Texten inbjuder till egna associationer, drömtankar och tillbakablickar. Animerade föremål, släktens nästan besjälade prydnads- och brukssaker flimrar förbi och får nytt liv under läsningens gång. Här tangeras pyntarfrihet, samlarmani, men även "det döende hemmet" i en penetrerande textsnutt. Ett hem kan också rymma skam och skräck. "Det hemska hemmet". Som motvikt finns vardagens skönhet som inte är detsamma som visuell perfektionism.

Inbjudande grepp

Det här är en bok som rymmer mycket värme, en text där författaren trots den essäistiska utgångsläget är påfallande självutlämnande med ett tydligt drag av självspegling, självironi och ett humoristiskt tonfall som gestaltas genom vissa utomordentligt välformulerade satser i den annars lättsamt hållna texten.

Jämför man med en av författarens tidigare böcker, Inte utan min mamma, är skillnaden drastisk. Där fanns ett klart distanserat uttryckssätt, här är greppet mer personligt och man kan inte undgå att gång på gång under läsningens gång associera till Merete Mazzarella. Pia Ingström har i sin research använt sig av ett intressant journalistiskt grepp som ändå flätar in något helt nytt i den essäistiska texten.

Författaren har gjort mångahanda olika fältundersökningar och fört gedigna undersökande samtal med experter inom området, bland dem en konstprofessor, en frånskild familjefar, en socialarbetare. Dessa personer tas med och bakas in i texten på ett sätt där författaren inte blir den allvetande, utan snarare en iakttagare som med nyfiken blick nosar på andras förhållningssätt, gläntar på dörrar till andras slutna rum utan påtvingade värderingar. Resultatet blir en intressant blandning mellan artikel, populärforskning, essä, reflektion. Författaren går så att säga på upptäcktsfärd i sin egen bok, där läsaren får vara med.

Därtill använder sig Pia Ingström flitigt av citat och textavsnitt som är hämtade från Svenska litteratursällskapets folkkultursarkiv. De bygger på frågelistor till vanliga medborgare i olika åldrar som samlats in under flera decennier. Det rika materialet ges mycket utrymme, kanske så pass att en striktare redigering och sovring hade känts välbehövlig emellanåt för att göra helheten aningen tätare och upprepningarna färre.

Vädringslucka

I essän om sommarlivets fröjder och umbäranden utgår författaren dels från sina egna upplevelser från tidig barndom och senare svärföräldrarnas stuga som inte alltid blivit den efterlängtade oas man hoppats på. Boken öppnar upp för generella intrikata förvecklingar, intriger och stridigheter som ett så känslomässigt element som "Lande", villan, stugan, vad man nu väljer att kalla den, förmår rymma på liten yta.

Här utgår författaren kanske delvis från en något förlegad bild av det primitiva sommarstugslivet som bör bjuda på en asketism, självhushållning och en anhalt för uttjänta stadsföremål och möbler.

Den löper väl snarare parallellt med den växande målgrupp som väljer att satsa på bekvämlighet, kvadratmeter och toppmodern utrustning i sitt fritidshem, som inte längre är enbart en mysig stuga för några korta sommarveckor utan kanske utgör ett andra hem på riktigt. Den aspekten behandlas knappt alls. Mer skulle knappast heller ha fått rum i boken, redan nu känns texten mångsidig och vidgande.

Det här är en bok som sannolikt förmår attrahera en bred målgrupp eftersom ämnet behandlas utifrån så många olika nivåer. "Landeamazonen", får definitivt något att tugga på. Kanske kan boken öppna upp för de svåra samtalen som ofta är förknippade med familjebindningar och släktställen, en välbehövlig vädringslucka till många unkna vrår.