Med poeten i blåbärsskogen

Barrskogarnas barn

Eva-Stina Byggmästar

Förlag: Schildts & Söderströms

Eva-Stina Byggmästar har genom sina excentriska och överflödande världar skapat spår i poesins marker som är omöjliga att efterlikna.

Mellan åren 2006 och 2010 utkom hon med diktsamlingarna Älvdrottningen, Men hur små poeter finns det egentligen och Vagga liten vagabond. Dessa blev utmärkande för ett författarskap där lekfullheten och livet fick flöda ohämmat i en språkdräkt som överskred gränser och födde något nytt.

Här fanns ett jollrande, ett uppsluppenhet som för all del var alldeles för mycket, men som definitivt tog avstamp från en äkthet som överskuggade varje tanke på att det skulle vara överdrivet. Sedan hände något. Eva-Stina Byggmästar utkom med Min amatörbotaniska självbiografi som i sig var härlig prosaläsning och gav bakgrunden och inramningen till det man fått ta del av i hennes poetiska verk. Poeten avslöjade att många nya världar ännu var oskapade, och det verkade sprudla hos författaren av entusiasm att få botanisera och måla dessa landskap.

Förväntan på det nya

Som läsare väntade man på det som snart skulle komma. Det kom också i form av diktsamlingen Locus amoenus. Tillsammans med Gurli Lindén startade Eva-Stina Byggmästar förlaget Minimal med grundtanken att främst ge ut sin egen poesi.

Den skrattande rosen utkom snart på det nya förlaget där poeten låtit sig inspireras av persisk poesi i en text som på något sätt kändes arrangerad och tillrättalagd på ett gammaldags sätt, även om den slösande karaktäristiska tonen fanns där. Man kunde tänka sig det här som en mellanbok, ett experiment som varje skrivande människa har sin fulla rätt till för att inte riskera att fastna i det förväntade.

Existentiellt rum

Den här våren utkommer Barrskogarnas barn både i Sverige och Finland. Man kan efter genomläsning se att författarskapet faktiskt tenderar att ta en helt annan vändning än väntat. Diktsamlingen som är en regelrätt hyllning till skogen har betydligt mer realistiska drag än de tidigare diktlandskapen, även om de sagospunna elementen finns med. Allting är mera tillrättalagt och ordnat. Det växer inte med samma knakande iver, överraskningarna är få, det gränsar på sina ställen till en banalitet i språket som förvånar.

Upprepningarna är många och i stället för en tydligare gestaltning som skulle öppna upp nya gläntor, leder det ställvis till att bilderna utarmas och tar ut varandra när det arrangeras till en övergripande helhet.

Skogen står som en metafor för enstöringens tillflyktsort och frihetsresa, och den känns emellanåt på gränsen till klaustrofobisk, även om tanken säkert är att skapa en naturens livmoder för det introverta diktjaget. Personen hasar omkring iklädd nävertofflor och flanellskjortor i en skyddad tillvaro mitt bland tallar och blåbärsris, där kravet på att vara någon annan inte finns.

Samtidigt finns här något vilsamt och jordnära i berättelsen om skogen och timmerkojan som existentiella rumsliga möjligheter för den som väljer att vandra avsides från mainstream. En hyllning till långsamhetens lov och utanförskapet som ett medvetet val. Problemet är bara att det hela blir lite för ljuvligt för den som inte delar samma fascination för skogen som element.

Sagoskogen

Som läsare kan man lätt känna att man hamnar lite utanför den här gången, i motsats till de tidigare samlingarna där man ohejdat och till och med ofrivilligt låtit sig lockas in i nya världar gentemot vilka man kanske först tvekat.

Bilderna är samtidigt målande och lättillgängliga. John Bauers sagoskogar glimtar fram i en naturromantisk inramning, men inte heller dessa landskap gestaltas fullt ut. Byggmästar botaniserar knappt alls i skogens mörka sida, dess magi och mysticism, utan snarare rör hon sig i landskap som mer för tankarna till Putte i blåbärsskogen. Och den världen kan man liksom redan. Det förstärks av en befintlig färgfokusering på just det blåa som inte känns färdigutvecklad.

Det finns något barnkammarlikt, godnattsagoaktigt över dikterna, motståndet är litet och lugnet stort. Det förlänar en stunds läsnjutning och på några ställen glimmar det till, men så mycket mer efterlämnar dikterna inte den här gången. Skogen sluter sig igen.

Man saknar den ystra livsglädjen i språket, det unikt vitala man lärt känna och efter genomläsning vill man ropa. Kom ut ur skogen, snälla enstöring, ta oss igen till världar där vi inte varit. Locka oss att komma.