Gamla vänner på grönbete

Två män i ett tält 3 är alltså den senaste delen i en unik serie pjäser av Anders Larsson. Det började 1994 på Svenska Teatern med en pjäs om ung manlighet och vänskap med Niklas Häggblom och Anders Slotte i rollerna och Dick Idman som regissör. Tio år senare var det dags för en uppdatering av vad som hänt sedan sist, den här gången i regi av Hellen Willberg på Betaniascenen.

När det nu är dags för en tredje uppdatering står författaren Anders Larsson själv som regissör. Varje del i det som åtminstone än så länge är en trilogi har alltså haft en ny regissör och en ny spelplats. Kanske det här också borgat för att delarna trots allt är relativt fristående helheter – det långa uppehållet mellan varje pjäs gör ju att man knappast kan förutsätta att publiken minns vad som hände senast. Och det är ju bra, eftersom det betyder att också den som liksom jag missat de två tidigare installationerna inte behöver känna sig alltför exkluderad.

Ombytta roller

Sedan sist har den framgångsrike Vingle (Slotte) fått sparken från sin chefspost på tv:n och med hatten i hand fått tigga till sig ett jobb som städare på den lokala radiokanalen i stället. Under tiden har Erbarmar (Häggblom) flyttat till New York och slagit igenom som Countrystjärna. Han umgås med Bob Dylan och bor ihop med en supermodell, allt medan pengarna rullar in i rasande fart. Rollerna är alltså ombytta, och det här borgar naturligtvis för en intressant ny dynamik i parets vänskapsförhållande.
Detta till trots har första akten svårt att lyfta från tältplatsens gräsmatta. Det blir för stillastående, både bildligt och bokstavligt, och därtill för splittrat. Det är också ganska svårt att köpa Erbarmar som Countrystjärna, trots ett par fina sångnummer med musik av Häggblom själv. Att Häggblom sjunger dem – skickligt dessutom – som någon slags Bowie-inspirerad folkrock gör heller inte country-spåret mer trovärdigt.
Vingles fall från toppen är då lättare att tro på, och i hans cocktail av bitterhet och genuin likgiltighet får vi också glimtvis skymta ett människoöde som känns levande och äkta.

Smålustigt grabbsnack

De två första pjäserna hade trettio- respektive fyrtioårskriser som drivande kraft, och därmed kunde man kanske förvänta sig att det nu är dags för femtioårskris. Och visst blir det en del funderingar om åldrande och karriärer, men ur ett ganska allmänt perspektiv. Över huvud taget lyser kriserna med sin frånvaro i Två män i ett tält 3, som snarare rör sig på den avslappnat lättsamma underhållningens plan. Det blir alltså en hel del småtrevligt snack grabbarna emellan, men knappast några mer omvälvande känslor.
Också när en del saftiga hemligheter avslöjas går de förvånansvärt obemärkt förbi. Kanske Anders Larsson här blivit en fånge i sin egen absurdistiska fantasivärld, där bifigurerna heter saker som Sebra Vax, Slicke Lut, Bäver och Lill-Sladden. Med huvudpersoner som Vingle och Erbarmar, män som redan råkat ut för allt, kan knappast nya hemlighållna syskon, Bob Dylans kärleksliv eller något annat längre chockera.
Därmed hänger pjäsen egentligen helt och hållet på samspelet mellan Häggblom och Slotte, vilket är utmärkt, och Larssons förmåga att skriva rolig dialog. Och också om dialogen förvisso ofta är fyndig, blir den ibland ganska putslustig och lite väl förtjust i sin egen språkliga briljans.

Pjäsen levererar alltså i stort sett det som förväntas, men onekligen ligger en viss känsla av uppföljare över hela projektet. Kanske en ordentlig nytändning skulle vara på sin plats när det är dags att plocka fram tältet för fjärde gången 2024.