Manlighetens mytologi

Eldorado

Bosse Hellsten

Förlag: Schildts & Söderströms 2013, 144 sidor.

Den autofiktiva trilogins första del heter Solen dånar på och utkom 2011. Där hade Hellstens hjältemodiga poet flyttat till en övergiven bangård i Orivesi där han fungerade som uppsyningsman, ungefär som i någon novell av Tjechov.

Ändå är det en utpräglat amerikansk tradition Hellsten rör sig inom i sin poesi. I debuten Tango för babianer (2005) var det främst beatgenerationens författare som impregnerade dikterna, kryddat med Bukowski, Miller, Hemingway, Thoreau och andra. Sedan dess har de popkulturella och litterära referenserna bantats ner. Kvar finns en mytologi där mannen möter naturen, representerad av författare som Thoreau, Kerouac, Gary Snyder med flera.

Det är en tradition som i dag kanske tydligast förvaltas av countrymusiken, och som i takt med att det finns allt färre fläckar vildmark i världen blir allt mer fiktiv. Det är också med såväl ironi som melankoli Hellsten gör sin djupdykning i denna manlighetens dyiga träskmark.


Poesiguld

Eldorado tar vid precis där den förra boken slutade, på Orivesi bangård. Den bakfulla poeten packar: Ägodelarna / i bakluckan: / skrivmaskin / vaskpanna / hund. / Jag flyttar / norrut / in i det / vilda. Så bär det av till norra Lappland och en liten stuga med utsikt över en liten tjärn omgiven av karga fjällvidder.

Hellstens fiktiva poet sysselsätter sig som vanligt till stor del med att supa och betrakta sin omgivning. Vaska guld ska han också göra, men det är väl klart från början att det närmast är en symbolisk sysselsättning. Visst gör han några valhänta försök att hantera sin vaskpanna, men det verkliga guldet han är ute efter är ändå de diktrader som ska hamras fram på skrivmaskinen.

Och frågan är om det ens finns något guld att vaska fram, någon vildmark att besegra. Ju längre tiden lider, dess mer förslummas stugan och dess omgivning, de enda djuren som rör sig är fåglar som poeten inte kan artbestämma och en armé mullvadar som gräver sönder gården. Inte precis den vildaste av vildmarker.


Mannen och naturen

Hellsten utforskar en viss sorts mytologisk manlighet. Det handlar om mannen som ensam, självförsörjande, i opposition mot naturen. Men där Thoreaus Walden verkligen framstår som en oförstörd natur där det enkla livet kan levas (i Rousseaus anda), så är Lapplands halvtama utmark svårare att handskas med.

Poeten hugger ved, det är väl det närmaste en meningsfull sysselsättning han kommer. Han vedar hela aftonen / självförsörjande / som en nybyggare / i bävermössa. Men när han sedan ska försöka sig på odling ger han snabbt upp, marken är för stenig. Självförsörjningen förblir en romantisk idé, i stället super poeten och skriver vildmarkspoesi.

Hellstens universum är tomt på kvinnor, här finns bara ensamma, hårda och försupna män. Eldorado är en självironisk betraktelse över manlighetens villkor, över den glorifierade poetrollen och över omöjligheten i mannens position som naturens herre. Här finns kanske också en ekologisk och civilisationskritisk tanke. Jag är inte här / som härskare / och mullvadsfångare / utan förvaltare / på avstånd dånar / floden.

Hellstens poetiska idiom är humoristiskt och läses helst snabbt, som en berättelse. I en sådan läsning känns samlingen inte heller för lång, de drygt hundra dikterna till trots. Nu återstår att se vart Hellstens autopoetiska antihjälte styr kosan i trilogins nästa del, och om det ännu finns något att tillägga i ämnet.