Att tvingas lämna allt detta

Mot natten

Bo Carpelan

Förlag: Schildts & Söderströms 2013, 69 sidor.

Sedan debuten 1946 har det blivit drygt tjugo hyllade diktsamlingar, och innan sin död 2011 hann Carpelan skriva och sammanställa en sista poesibok som på många sätt är ett avsked. Mot natten är en titel som på Carpelanskt vis är både tydlig och omedelbar. Här är mörkret och döden ständigt närvarande.

Natten sänker sig över det Carpelanska landskapet som innefattar alla de bekanta elementen, från stadslägenheterna till de obegränsade naturlandskapen. Minnet söker sig som så ofta i Carpelans sena författarskap mot barndomen, men minnet har blivit en opålitlig vän. Ständigt återkommer det här plågsamma utplånandet, minnets långsamma förintelse: Och när du stängt din dörr / finns faran att du inte minns / om du gick in eller kom ut [...] Du känner en sorg, en sliten sorg / ett ögonblick innan du glömt den.

Sorgen, vemodet fyller Carpelans centrallyriska diktspråk – ett språk som visserligen förädlats sedan debuten, men som trots det fortfarande är lika tydligt Carpelanskt som det alltid varit. Men sorgen riktar sig egentligen inte så mycket mot döden som mot livet, det är en sorg för att allt ska ta slut, och en sorg över ensamheten som präglar detta slut. I dikten Sorg står vi inför ett storslaget naturlandskap, himlen, havet och skogen är nära. I slutet kommer brytningen:

Såsom i livet
det fjärran belägna osynligt
men dock där,
det närstående handfast ogripbart.
Och i det sedda lågmält
sorg, att tvingas lämna
allt detta.

Ljus i mörkret

Det finns också ljusare partier i diktsamlingen. Särskilt i de naturlyriska dikterna finns en lekfullhet som är såväl språklig som motivmässig. En svans bakdel blir den träffande avslutningen på en höstmeditation. Också i vissa dikter om minnet av barndomen är lekfullheten nära. Tar du med dig din barndom? / Se då till att den hålls varm inleds dikten Barndomen, men trots den lättsamma tonen gör döden också här sig gällande på slutraden, abrupt och skoningslöst. Barndomen ska få växa, som minnet växer, om vartannat, / i städernas vindsvepta rum / och i din djupnande närhet, död.

Den mörknande skogen är den mest hotfulla bilden för död och utplåning, och skogen finns hela tiden i närheten, bakom fönstret. Den reste sig snabbare än han väntat heter det i dikten Skogen, där skogen blir en mytisk plats med absolut makt. I slutraderna öppnas för en ljusare och nära nog religiös tolkning: Om han gick in i den, skulle den då / öppna sig för en okänd hemfärd?

Mot natten är en diktsamling som trots sitt vemod och sin stora sorg till slut känns hoppfull, förklarad. Döden och glömskan är hela tiden närvarande, visst, men dikten reser sig genom sin blotta existens mot dessa makter. I en av samlingens finaste dikter, den nära nog programmatiska Om också berg, kläs den här möjligheten i ord:

Om också berg sjönk ner i mig
och trädens skuggor skulle skymma
en doft av hägg och lindens lek
kring varma dagars honung, binas
sång och junis klarhet om allt detta
förvandlades till natt, så skulle dock
mitt öga söka himmelsvalv och gräs,
och hjärtat söka diktens klara stjärna
och orden som var gryningsmorgon
i tystnad rymmer längtans glans
och mål att överleva döden:
ett varde ljus.