Trägen läsare vinner

Min kamp 6

Karl Ove Knausgård

Förlag: Norstedts 2013 (2011). 1 120 s.

Lång är den, 1 120 sidor, Min kamp 6, och måste på grund av omfånget nästan läsas vid ett bord. Ändå är det med iver jag slår mig ner och läser, nu när den avslutande delen i Karl Ove Knausgårds mastodontiska romansvit utkommit på svenska ungefär två år efter den norska originalutgåvan.

Sexan tar vid då Knausgård med fru och barn bor i Malmö och Min kamp precis ska utkomma i Norge. Mycket av det repetitiva småbarnslivet som skildrades i Min kamp 2, med dagishämtningar och utdragna läggningsprocesser, finns med även här, men främst handlar det om Knausgårds vånda inför publiceringen.

Han slits nämligen mellan en fascinerande tro på sig själv och sitt verk, och mellan en ångest över upprörda släktingar och vänner. Egentligen är det främst en släkting, farbrodern Gunnar, som hotar med advokater och rättsliga påföljder, men det påverkar Knausgård starkt. Han kollar sin e-post stup i kvarten av rädsla för nya arga meddelanden som han sedan inte vill läsa, han ringer sin bror, sin förläggare och sin bästa vän flera gånger om dagen, och han sitter ute på balkongen och röker otaliga cigaretter. Främst våndas han ändå över det han skrivit om hustrun Linda, att han satt pränt på sina mörkaste och hemligaste tankar och nu ska låta hela världen läsa om dem.


Min kamp om Mein Kampf

Vilken västerlänning som helst som får syn på Knausgårds romaner, kan omöjligen låta bli att associera till Adolf Hitlers verk med samma titel. Det här är Knausgård naturligtvis medveten om – även om han skriver att det inte var han själv som kom på titeln – och i sexan finns det således även en fyrahundra sidor lång essä om Hitler insprängd. Länge är den långt mer lättläst än de tiotals sidor han först ägnat åt en av Paul Celans dikter, men faktum är att essän bryter upp Knausgårds flyt onödigt mycket.

I säsongspremiären av det svenska litteraturprogrammet Babel frågar programledaren Jessika Gedin deltagarna i den läsecirkel som läst Min kamp 6 om de föredrar Knausgård när han skriver om diskhon eller diskursen. Diskhon blir det unisona svaret, och även mitt. Knausgårds styrka ligger i att genom att skildra det vardagliga komma åt det allmänmänskliga. Någonstans bland alla fiskkroketter Knausgård steker och sedermera skildrar uppnås det glimrande som gör att man att man fortsätter läsa, bok efter bok.

Det bör ändå sägas att Hitler-essän definitivt har sina styrkor den också, även om Knausgård aldrig vare sig förskönar eller försvarar denna nazismens frontfigur. Med facit på hand har många historieskrivare ändå, vad gäller den unga Adolf Hitler, valt att måla upp en bild av ett monster i vardande. Knausgård går i diskussion med den tankeriktningen och pekar på att det inte var så, och att historieskrivningen blir falsifierad med den utgångspunkten även om slutresultatet är detsamma.


Var det värt det?

Att den enorma mediala uppmärksamheten och bråket med släktingarna påverkade såväl honom som skrivandet av de senare delarna i romansviten är inget Knausgård hymlar med. Person- och platsnamn har ändrats och anonymiserats för att skydda de berörda, och många är de som fått läsa manus på förhand. Mest privat blir ändå skildringen av äktenskapet och hustrun Lindas bipolära sjukdom – en skrämmande och gripande beskrivning av hur människan man känner och älskar försvinner in i sig själv. Det är oerhört intimt att få ta del av Knausgårds frustration, sorg och skam och man kan inte låta bli att undra vad Linda – även hon författare – egentligen tyckt och tänkt om alla dess sidor som skrivits om henne.

Överlag kan man också diskutera varför en medelålders man tillåts breda ut sig och sitt liv i nästan fyra tusen sidor. Om det var värt alla uppoffringar för Knausgård, och om han skulle göra om det ifall han visste konsekvenserna. Varför vi läsare blir så trollbundna. Faktum är ändå att jag blir det, trollbunden. Och att jag slår igen boken, ställer in den i bokhyllan bredvid de andra delarna och drar med fingret längs bokryggarna. Nästan fyratusen sidor är även för mig, som läser väldigt snabbt, otaliga timmar lästid. För mig var det värt det.