Charlotta Buxton. Foto: Anne Redmond

Britterna – finns de?

Te, fotboll, Agatha Christie och duggregn? I ett försök att greppa det genuint brittiska reser författaren Charlotta Buxton land och rike runt för att leta efter svar.

Pärmbild
Det finns inga britter. Spaningsfärder och möten
Charlotta Buxton

Förlag: Schildts och Söderströms 2013, 195 sidor.

Charlotta Buxton är uppvuxen i Jakobstad men bor numera i London och arbetar som journalist för finlandssvenska, svenska och brittiska medier. Fyra år efter flytten till de brittiska öarna kan hon konstatera att Storbritannien är mer än tedrickande damer, skottar i kilt och fyra barn och en hund som fångar tjuvar på hedarna.

I sin nyutkomna bok Det finns inga britter. Spaningsfärder och möten analyserar hon landet och folket ur ett brett perspektiv samtidigt som hon upplever ett dilemma med sitt projekt; britterna, existerar de över huvudtaget?


En brokig skara

Samhälleliga teman dyker ofta upp i boken, vilket känns naturligt med tanke på Buxtons journalistiska bakgrund. Författaren konstaterar redan i bokens inledning att det är svårt att beskriva något som är uppdelat i hundratals kulturer som något enhetligt.

Britterna utgör en brokig skara där inte minst klasskillnader, geografiskt läge och kulturell och etnisk bakgrund skapar stora klyftor mellan befolkningsgrupperna, något som författaren lyfter fram vid ett flertal tillfällen. Hon menar att det finns ett Storbritannien för rika, ett för fattiga, ett för invandrare, ett för muslimer, ett för arbetslösa, ett för Londonbor och så vidare. Dessa har väldigt lite med varandra att göra, samtidigt som det inte görs mycket för att föra dem närmare varandra.


Mångsidigt

Något att bli imponerad av är att Buxton hinner ta upp och analysera väldigt många aspekter av det brittiska samhället på ett relativt litet utrymme. Hon reser till Ripley, staden som påstås vara landets mest engelska stad. Hon besöker Nottingham och landets första pub, samt ger en översiktlig bild av pubens historia och utveckling.

Hon beger sig till ett whiskeydestilleri på Islay, hon bevittnar matcher i nationalsporterna cricket och fotboll, hon funderar över walesiskan som språklig minoritet. Hon diskuterar med politiker, hotell- och restaurangägare, muslimer och brittiska vänner och återger dessa diskussioner på ett slagfärdigt sätt. Allt för att skapa sig en bild av det brittiska och hitta en gemensam nämnare.


Journalismens baksida?

Det är ingen tvekan om att Buxtons bok är medryckande, välskriven och på många plan allmänbildande. Ändå blir jag ibland lite tveksam till hennes tonfall, som i mina ögon kan te sig ganska negativt och till och med lite irriterat. Kanske är det yrkets baksida då Buxton som journalist dagligen kommer i närkontakt med olika samhällsproblem, och visst finns det gott om den varan i Storbritannien.

Jag hade stundvis önskat att hon lyft fram den andra sidan av myntet också – när hon beskiver britternas konservativa förhållningssätt då det gäller det mesta, deras utbredda alkohol- och drogmissbruk och deras tendenser till rasism målar hon upp en bild av landet som är rätt så nattsvart.

I ett försök att vara rättvis måste det ändå nämnas att Buxton också beskriver nära vänskap och samvaro samt London som en mångkulturell stad där vem som helst kan känna sig välkommen och accepterad. Det sistnämnda hamnar tyvärr lite i skymundan, men å andra sidan är boken på andra sätt väldigt mångsidig, och någonting måste utelämnas. I det stora hela en mycket läsvärd bok.