Det konstiga i det vanliga

Det råder en slags minimalism med själva inramningen också. Till skillnad från tidigare utställningar på Zebra börjar denna först i galleriets stora rum som står kalt, med undantag för ett tomt bord.

Tio surrealistiska verk av Anne Yli-Ikkelä väntar till vänster och elva minimalistiska av Jonna Kina till höger. Galleriets vita väggar och de i huvudsak väldigt ljusa verkens vita ramar gör sitt för att en viss tomhetskänsla skall infinna sig. Men det gör förstås att motiven får all fokus, vilket passar de förekommande stilarna.

Inslagen av grön naturfärg och människor på bild blir som andningspauser och oaser bland alla konstruktioner i vitgråa skalor.

Yli-Ikkeläs verk är arrangerade bilder med absurda inslag. Jag är inte säker på att jag köper tanken om dialog genom oregelbundenhet och samspel genom konstruktioner och experiment. Något är förstås vunnet redan då ifrågasättandet har kommit i gång.

Innehållsmässigt förblir jag tveksam, men det bör sägas att surrealism sällan har tilltalat mig heller. Tekniskt och sett till kompositionerna har Yli-Ikkelä i varje fall lyckats. Detta är hennes tredje utställning om man bortser från grupputställningar.


Vaga associationer

"En sak som är närvarande kan vara osynlig, dold av vad den visar". Citatet är av Rene Magritte och Jonna Kina har valt ut det för att beskriva utgångspunkten för hennes serie Foley Objects som utgör andra delen av utställningen.
Magrittes ord träffar mitt i prick och ringar in Kinas minimalism.

En twist mellan dokumentation och absurd lekfullhet, kallar hon det själv.
Hon har fotat enskilda föremål mot vit bakgrund. Verkets namn står tydligt att läsa och spelar en sällsynt viktig roll för konstupplevelsen. Det handlar inte om att namnen förklarar eller utgör fingervisningar. Snarare väcker de associationer som förstärker ens intryck. Det finns en tangeringspunkt som är väldigt liten, men samtidigt självklar.

Det är förståeligt att hon rönt en viss framgång även internationellt och tidigare i höst fått ställa ut i Paris.

Detta är galleriets andra utställning i rad med utställare utifrån, som förvisso håller en hög nivå. Till näst vore det ändå inte helt fel med en satsning på talanger från trakten. Säsongens öppningsutställning visade tydligt att en lokal fotokonstnärs utställning – i galleriets alla rum och med ordentlig marknadsföring – väcker betydligt mer intresse.