På bilden från 1978 ses FBK:arna framför sin bil. Foto: Aimo Mattilas samlingar

Byn vid havet fick egen bok

Intresset för hembygdsforskning håller i sig. Nu har Tvärminne med sin spännande historia förärats en egen bok.

Pärmbild
Tvärminne – en by med historia
Astrid Lindström

Utgivare: Tvärminne ungdoms- och hembygdsförening 2013.

Under de i dubbel bemärkelse tungt vägande kommun/sockenhistorikerna som ofta nog är skrivna av akademiskt meriterade personer på historieforskningens område finns det en undervegetation av byhistoriker som har författats av folk som sysslat med annat.

Inom den senare kategorin kan det ibland hända att forskarniten är större än skrivförmågan, men det ges även många exempel på att båda talangerna är på topp.

Hembygdsforskning är en sysselsättning som i dag har vind i seglen. I synnerhet när det är fråga om Österbotten kan man få intrycket att varje by av någon storlek har begåvats med en historik. Västnyland ligger efter i detta liksom i så många andra avseenden, men också här rör det på sig: under loppet av några veckor har det kommit ut två skildringar av västnyländska byar, Carita Sundells Öbylandets historia (de tre byarna där) och Astrid Lindströms Tvärminne – en by med historia. Vi ska här uppehålla oss vid det sistnämnda verket.


I krig och dramatik

Byn på sydöstra delen av Hangö udd har genomgått tämligen dramatiska öden, i synnerhet i modern tid. Astrid Lindström inleder sin skildring i den snyggt layoutade volymen med en beskrivning av områdets natur, för att därefter övergå till att berätta om gamla farleder och sjökort, lotsar och sjöfarare, nog så viktiga ting i den marina miljön.

Författaren uppehåller sig därefter vid Västnyland under stora nordiska kriget och slaget vid Rilax som även tangerade Tvärminne ‒ bl.a. kom Peter den store på besök den 20 juli 1714, en vecka innan bataljen till sjöss ägde rum någonstans – man vet inte exakt var – på uddens norra sida.

Astrid Lindström sätter också in händelserna i Tvärminne under andra världskriget i ett större sammanhang. Avsnittet om krigsåren 1939─1945 hade dock med fördel kunnat ges till granskning åt en person med större insikter i ämnet.

Vårvintern 1940 måste Tvärminne i all hast utrymmas då Hangö udd skulle inrättas till sovjetisk marinbas. I Ekenäs möttes en av de evakuerade som hade tvingats lämna hus och hem av orden "Va’ gjord ni hit, nu’ hadd ni havi de’ bra där me’ ryssana, ni sku’ ha hållis där bara". Människans bottenlösa själviskhet förnekade sig inte, innan andra världskriget och folkförflyttningarna av miljoner var till ända kom liknande repliker att yttras på många olika språk – att ett av de första av dem de facto var finlandssvenska (d.v.s. västnyländska) känns mindre angenämt. Rent brottsligt var det att stjäla ur de högar av bohag som i största hast vräktes åt sidan vid vägkanterna på rätt sida av den nya gränsen. Även sådant förekom.


Byns näringar

Fiske var länge Tvärminnebornas huvudnäring, den sandiga jordmånen var inte särskilt tjänlig för jordbruk. Sanden lämpade sig dock för framställning av kalksandtegel, och under förra delen av 1900-talet arbetade två tegelbruk i byn, det ena ytterst kortvarigt. Driften vid det andra som tidvis sysselsatte uppemot ett åttiotal personer och som följaktligen var en betydande industri pågick mellan 1908 och 1957. Några år senare kunde järn- och stålverket i Koverhar i grannbyn Lappvik erbjuda arbete.

Författaren försummar inte heller att utförligt redogöra för kultursträvandena och föreningslivet. Den institution som framför andra har satt Tvärminne på (världs)kartan är den zoologiska stationen, grundad 1902, som bedriver en internationellt betydelsefull forskning om brackvattenmiljöer och skärgårdsnatur. Att stationen på 1970-talet var allvarligt hotad av det statliga oljebolaget Neste som ville etablera ett raffinaderi i närheten – ett litet oljeläckage hade kunnat omintetgöra årtionden av forskarmödor – behandlas däremot tämligen kortfattat under rubriken Nestekriget.


Sommargästerna

Till det mest läsvärda i Lindströms verk hör kapitlet om sommargästerna, som började dyka upp under senare delen av 1800-talet, först som hyresgäster och sedan som bofasta med egna boningar av varierande slag. Och dessa gäster var minsann inte vilka som helst, till dem hörde bland andra nationalikonerna Topelius och Sibelius. Andra storheter som havet, klipporna och dynerna drog till sig var författaren Juhani Aho och hans målande maka Venny Soldan-Brofeldt, vars efterkommande höll till i Tvärminne ända in på 1970-talet.

Att paret chockerade sin omgivning genom att springa omkring nakna under det pryda tidiga 1900-talet – en yttring av den såkallade friluftsvitalismen, som kan ses som en reaktion mot industrialiseringen och den urbana människans degeneration – omtalas inte.

Tvärminne – en by med historia är en bok som förmodligen med störst behållning kan läsas av ortsbor. Redogörelsen för gårdar och släkter är en smula svårsmält för en utomstående, men öppnar sig säkert lättare för den som har lokalkännedom.