Inför sorgens ansikte

Naken – En antologi om sorg

Mikaela Sonck, redaktör

Skribenter: Claes Andersson, Lena Barner-Rasmussen, Jeanette Björkqvist, Buster Hongell, Emma Juslin, Katarina Stolt, Charlotte Sifwert, Maria Turtschaninoff och Marianne Zilliacus. Åsa Lucander (teckningar).

Förlag: Schildts & Söderströms 2013, 125 sidor.

Hur känns det efter att man tagit del av tio vitt skilda berättelser kring ämnet sorg? Omskakande till en början, inte minst om man sträckläser dem. Det är tidvis tungt, och inget att rekommendera. Antologin Naken ser till det yttre överraskande tunn ut, men är ändå bra att avnjuta i små portioner.

Berörande grepp

Efter avslutad läsning är det några berättelser som träder fram med speciell lyskraft. Bland dem finns Maria Turtschaninoffs berättelse Drakar där skribenten väver in en metaforisk berättelse med anknytning till fantasy, i sin skildring av tiderna när hon förlorade ett barn. Berättelsen är stilistiskt välskriven och håller en god balans mellan det privata och det personliga.

En annan berättelse som berör är Att leva hennes sorg av Jeanette Björkqvist. I den delar skribenten sina upplevelser kring moderns sjukdom, sorgearbetet kring den, men också hjälplösheten förknippad med det finländska vårdsystemets tidvis omänskliga sätt att hantera sjuka människor som blivit "grönsaker". Samhällskritiken överskuggar inte själva berättelsen som skribenten på ett beaktansvärt öppenhjärtigt sätt delar med sig.


Våga sörja

Sorg handlar inte alltid om död. Men sorgen behöver för den skull inte vara mindre. Buster Hongells beskrivning av sin cancersjukdom i texten I stundens förtvivlan lämnar knappast någon oberörd. Sorg i samband med skilsmässa behandlas i Charlotte Sifverts text Ett eksem som blossar upp när man minst anar det. Här tangeras också det faktum att obearbetade sorgupplevelser i ett tidigare livsskede kan ge sig tillkänna när ny sorg drabbar. En påminnelse om vikten av att tillåta sig själv och sin omgivning att gå in i processen när det finns behov och inte vänta tills det blir uppdämt.


Alla lika små

Bokens redaktör, Mikaela Sonck delar en flödande och stark text som berör det tabubelagda självmordet. Ett annat bekant namn som dyker upp är Claes Andersson, som på ett personligt, men ändå professionellt sätt bland annat resonerar kring begreppet kollektiv sorg i en kort text som gärna fått vara längre.

Boken avrundas med en mångbottnad långnovell Det börjar alltid någonstans av Emma Juslin. Den som utspelar sig i en form av parallella världar och återspeglingar från det förflutna.

Med texterna följer ingen närmare beskrivning av skribenterna. Varken yrke, titel, familj eller boningsort nämns. Kanske en påminnelse om att inför livets stora frågor, död och liv, är vi alla lika. Utlämnade, sårbara och små. Men inte hopplöst utelämnade. En liten strimma ljus sipprar fram, i vissa av texterna mer än i andra.

Det kan vara lite ifrågasatt om boken är mest användbar när man befinner sig mitt uppe i en kris eller sorgearbete. Förmodligen är det individuellt. För mig personligen skulle jag föredra att ta del av texterna under tider då det redan finns ett visst mått av välbehövlig distans till saker som smärtar.