Väloljad Figaro i 40-talskostym

Det finns inte egentligen mycket att invända om de musikaliska kvaliteterna i ÅST:s uppsättning av Figaros bröllop. Mozarts Le nozze di Figaro är en operaklassiker, och det som är utmärkande för Mozart är hur musiken flyter fram som ett väloljat maskineri. Det är till synes enkelt och glättigt, men bakom ligger en exakthet och svindlande musikalisk skicklighet.

Samma känsla får man av artisternas uppförande av operan, och av hur de fungerar ihop med scenografi, kostym och koreografi.


Nytt men problematiskt

Där ÅST:s version lyckas överraska är i scenografi och finurliga detaljer, som tidstypiska frisyrer och filmtemat. Därmed inte sagt att placeringen i ett filmstjärnornas 40-tal är helt problemfritt, även om det är konsekvent genomfört.

Handlingen i Figaros bröllop kretsar kring två huvudsakliga par: Greve och Grevinna Almaviva, och deras betjänter/assistenter Figaro och Susanna. Dessutom blandas två par till med i röran: Cherubino och Barbarina, Bartolo och Marcellina. Motorn bakom allt är att greven vill kräva en droit de seigneur (rätten till första natten) av Susanna, trots att han ursprungligen avskaffat traditionen då han gjort Rosina till sin grevinna.

Tyvärr är det svårt att placera en sådan handling i 1940-talet. Regissören har försökt lösa det med att greven och grevinnan är filmstjärnor som alltid får vad de vill av sina assistenter. Man kan inte riktigt köpa det fullt ut och det gnager i bakhuvudet då handlingen blir allt mer invecklad.


Glitter och politik

Men detta betyder inte att 40-talsplaceringen skulle vara helt misslyckad. Parallellen mellan adel och filmstjärnor är inte långsökt. Rent estetiskt är det mycket tilltalande och skoj med igenkännbara kostymer och manér från 40-talets filmvärld, som åtminstone för mig är bekanta. Också den ursprungliga Figaros bröllop visade upp en värld som var bekant för sin publik.

Operan uruppfördes 1786, strax före franska revolutionen. Beaumarchais pjäs var ursprungligen mer politisk och kritiserade adeln, men Da Ponte skalade bort detta från librettot. I ÅST:s version har man inte velat tappa bort kopplingen till turbulenta politiska tider och har därför placerat operan innan andra världskriget. Dessutom heter filmen, som man spelar in i filmstudion där allt tar plats, Revolution. Tyvärr tycker jag inte att man får ut så mycket av just dessa element. Farsen och intrigerna kör över denna parallell som inte egentligen är så självklar.


Artisteriet i fokus

Men musiken och artisteriet tappar man inte bort. Vi får uppleva hela operan utan förkortningar. Orkestern, kören och alla solister gör väl ifrån sig och i skådespeleriet blir handlingen tydlig. En insats som jag gärna lyfter fram är Hanna Hipps Cherubino.

Även om kvinnotjusarrollen får stå för mycket av det farsartade och mer fysiska spelet blev jag imponerad över hur Hipp lyckades spela man utklädd till kvinna, och rollen förblev ändå fullständigt tydlig.

Det är en ynnest för operaälskare att få chansen att se Figaros bröllop. Också för dem som inte är så bekanta med opera är detta en ypperlig möjlighet att allmänbilda sig, även om man inte får se handlingen placerad i sin rätta tidsperiod.