En berg- och dalbana

Den i Stockholm födde Lars Arnell (1781-1856) var i många hänseenden en lyckans och olyckans man, som nu fått sin biografi skriven av Karin Monié. Författaren har bemödat sig om att skriva en utförlig redogörelse över Arnells liv och resultatet har helt säkert krävt både tid och arbete. Arnell hör ju inte till de stora namnen från den tiden, men det oaktat är han nog värd en egen biografi.

Arnell hörde till en militär släkt, fadern var major, och sonen skrevs redan som nioåring in i Smålands dragoner och vid 13 år var han avlönad sergeant. För dagens läsare verkar det ju smått roande att läsa om dessa unga krigare. För avancemang inom både det militära och det civila fordrades det både duktighet och gärna pengar, för ofta var man tvungen att erlägga stora summor till företrädaren. Arnells släkt hade adlats 1843, men hörde till ämbetsadeln utan några större lantegendomar. Mamman, friherrinnan Sophie von Rosen tillhörde däremot en jordägande ätt.


Skicklig administratör

Arnell var en duktig administratör, deltog i Finska kriget och avancerade år 1809 till överstelöjtnant vid Calmare regemente. Sedan blev han överadjutant hos fältmarskalken, greve J. C. Toll och gjorde en nyttig utredning om soldaternas löner och matbehov. År 1812 gifte han sig med Anna Ulrica Hermans av småländsk adel och följande år tog han avsked ur armén. Arnell satt i flera riksdagar och var närmast radikal-liberal. Tack vare gynnare och egna färdigheter utsågs Arnell år 1817 till landshövding i Östersund i Jämtland.

Han arbetade hårt för att rycka upp sitt fattiga län, förbättrade vägväsendet, grundade ett hushållningssällskap, var aktiv frimurare osv. Följande år utsågs han till landshövding i Halmstad i Halland, en betydligt angenämare post. Trots dessa ansvarsfulla uppdrag drogs Arnell dock med en stor svaghet, nämligen spelandet. På den tiden var det mycket populärt att spela om pengar, det fanns olika spel såsom vira, rouge et noir, vobeser, gråpojs, farao m.fl. Hans skulder växte hela tiden och med en mycket slösaktig hustru dessutom, så blev familjens ekonomiska situation allt besvärligare.

År 1824 utsågs Arnell till statssekreterare i Krigsexpeditionen med ett bagage av skulder. Läget blev inte bättre av att tjänstemännen ofta fick vänta i månader och år på att lönen skulle utbetalas och om man därtill var skyldig företrädaren pengar och hade lån och stora spelskulder så blev läget alltmer kritiskt. År 1825 begärde han sig själv i konkurs och tvingades två år senare i landsflykt till Åbo där hans syster Beata Maria Pippingssköld var bosatt. Han fråntogs sina ordnar och sitt medlemskap i frimurarna. Sverige återsåg han aldrig mer.


Ny karriär i Åbo

I Finland gjorde han sedan en ny karriär om ock på en lägre social nivå. Arnell var duktig i språk och började med att översätta populära författare från tyska, engelska och franska till svenska. Bland dessa kan nämnas Walter Scott och indianböckernas J. F. Cooper. Finska lärde han sig aldrig. Han blev även delägare i Hjelts bokhandel samt redaktör och utgivare av Åbo underrättelser. Landshövdingen i Åbo, L. G. von Haartman uppskattade Arnells färdigheter och stödde honom. Arnell deltog i grundandet av Mustiala lantbruksinstitut, Åbo Ångfartygsbolag och Finska trädgårdsodlingssällskapet.

Med åren blev han tillbakadragen och önskade bli bevarad från maktens hala stentrappor. Han var dock fortfarande aktiv och kunde glädja sig åt besök av sina tre döttrar, som alla var ståndsmässigt gifta med herrarna Arvid Horn av Åminne, C. G. Jegerhielm och Birger Trolle. Han blev med tiden rysk undersåte och fick en kejserlig livstidspension. Spelandet förefaller han att ha upphört med i Finland. Läsaren får en god inblick i denna dubbelnaturs skiftande och innehållsrika liv.