De vilda djurens hämnd

Där vi en gång flått är en del musikal, en del popkulturell orgie, en del Agitprop och en del samhällssatir. Regissören och textförfattaren Lauri Maijala tar en enkel och ganska galen idé och följer den sedan till sin logiska slutpunkt (om man nu kan tala om logik i det här sammanhanget).

Och trots att den här slutpunkten är något som kanske kunde ha fantiserats ihop av fabelkungen La Fontaine om LSD funnits på 1600-talet, ser sig Maijala aldrig om och trycker aldrig på bromsen. Det ska han ha tack för.


Apokalyptisk vision

Pjäsens grundidé finns i proggruppen Blå tågets låt På väg till koppargruvan från 1972. Låten berättar den allegoriska fabeln om en man som på vägen till kneget på koppargruvan blir stannad av en svanslös räv, en flådd björn och en vingklippt örn som beväpnade till tänderna tänker ta hämnd på samhällets högdjur, för tillfället samlade till konferens på Heartbreak Hotel. På hotellet sprutar sedan blodet när ärkebiskopar, LO-pampar och en chef för Statens Lantbruksnämnd stryker med innan djuren spränger byggnaden i luften.

Den här mycket sjuttiotalistiska sedelärande berättelsen är också ramen för Maijalas pjäs, där han förutom att berätta historien om djurens grymma hämnd också försöker ge en förklaring till de händelser som föregick den gruvliga apokalypsen.

Vem äger koppargruvan (som i pjäsen finns rakt under Helsingfors centrum), vilka brott är det egentligen som kapitalisterna i hotellet begått och vad är kopplingen till Nokia? Allt det här och mycket mera får man veta under den drygt två timmar långa enaktaren.


Alice i koppargruvan

Mycket av Maijalas humor bygger på populärkulturella referenser, att lista dem alla finns här inte plats för. Titeln i sig är förstås en parafras på Westö, men nu är det inte Helsingforsnostalgi utan vilt skjutande satir som gäller. Som åskådare känner man sig ibland som Alice som genom kaninhålet fallit rakt ner i koppargruvan.

Om berättelsen i sig är barnsligt enkel och ofta helt enkelt barnslig, är scenspråket desto mer avancerat. När dessutom ljud, ljus och scenografi samverkar i Viirus kanske hittills mest helgjutna audiovisuella helhet har föreställningen inte många svaga punkter. Efter den inledande timmens fyrverkeri är det kanske ofrånkomligt att tempot sedan sjunker och föreställningen för en stund blir onödigt pratig. I den avslutande musikalkavalkaden återerövrar man sedan den förlorande energin med råge.


Uppfriskande

Peter Kanerva är oemotståndlig som Marko Virtanen, chefen för koppargruvan under staden. En mer slipad rövarkapitalist har man sällan sett. Överlag är det ändå en laginsats med få svaga länkar. Under Viirus andra generations första år har man satt upp flera intressanta projektpjäser där man inte riktigt kunnat lämna projektkänslan bakom sig och resultatet blivit att potentialen funnits där, men inte riktigt infriats. Nu har man vågat löpa linan ut och tagit sig tid att slipa fram en diamant ur den ganska anspråkslösa sten man utgick från.

Som Maijala skriver i sitt förord (som av någon anledning bara finns på finska i programbladet): I natt sover borgaren dåligt, för första gången på trettio år.
Gott sover man däremot efter att ha sett höstens mest uppfriskande föreställning på Teater Viirus.