Pia Runnakko spelar den monstruösa Brigitte Frank, fru till Naziledaren Hans Frank. Foto: Stefan Bremer

Nazifruarnas galna dagar

Till tonerna av Rammsteins Mein Herz brennt kommer Hedwig Höss (Wallenius) in på scenen. Hon städar undan en vimpel prydd med nazisternas svastika med kommentaren: Låt oss börja från rent bord.

Nazifruar
Gunilla Hemming

Regi: Raila Leppäkoski och Taru Mäkelä.
Scenografi: Kaisa Rasila.
Dräkter: Riitta Anttonen-Palo.
Ljus: Jan-Erik Pihlström.
Ljud: Janne Brelih.
Smink: Jutta Kainulainen.
På scenen: Pia Runnakko, Marika Parkkomäki, Joachim Wigelius, Robert Enckell, Åsa Wallenius.

Det är en öppning som med kuslig precision för oss in i det omöjliga och fasansfullt absurda i varje försök till berättelse om de personer som låg bakom nazisternas mord på minst 10 miljoner människor. För hur ska man någonsin kunna börja från rent bord efter det?


Brännbara frågor

Hur betedde sig Auschwitz kommendant Rudolf Höss när han efter arbetsdagen kom hem till sin familj? Hur reagerade hans fru? Den här är två av de brännbara frågor vi konfronteras med i Gunilla Hemmings pjäs Nazifruar, med regi av Raila Leppäkoski och Taru Mäkelä.

Hedwig Höss beskrivs i den första fristående scenen som en underkuvad och hunsad hemmafru som bara bekymrar sig för sin swimmingpool och sina klänningstyger, stulna av mördade judar i dödslägret. Rudolf Höss (Enckell) är i stället en maktfullkomlig galning, driven inte bara av sina ideal, utan också av genuin ondska.

Det är ett lika ofrånkomligt som problematiskt sätt att närma sig ämnet. Nazisternas fruar var, liksom Peter Englund skriver i en text i programbladet, i allmänhet utestängda från sina makars politiska aktivitet. Likväl var de knappast ovetande om vad som pågick. Och deras makar var förvisso monster men hur ska man komma längre än så här?


Hemska fruar

Gunilla Hemming tacklar det här problemet genom att lyfta fram flera nazistfruars berättelser, i sju fristående scener. Det här ger en viss bredd åt berättandet, då de diverse fruarna alla förhåller sig olika till sin position och till sina makars karriärer. Upplägget är väl lämpat för en historiskt inspirerad pjäs av det här slaget, men det omöjliggör samtidigt den fokusering som kanske hade kunnat föra oss närmare dessa kvinnors tankar och känslor.

Särskilt i den sista scenen, där några av fruarna sitter fängslade i samma cell efter kriget, verkar Hemming närma sig en berättelse som kanske kunnat besvara de här frågorna.

I mötet mellan fruarna Höss (Wallenius), Frank (Runnakko) och Stangl (Parkkomäki) slår det nämligen gnistor, och frågan om skuld lyfts äntligen upp på bordet igen.

Det är inga smickrande kvinnoporträtt som radas upp – nazifruarna framställs som dumma, svaga, galna, världsfrånvända, småaktiga och naiva. Endast Sofie, gift med en lägre tjänsteman vid säkerhetstjänsten, sticker när hon förstår vad som pågår. Men så är hennes historia också något avvikande i sammanhanget då hennes man bara är en dödens hantlangare, inte en av dess arkitekter såsom i de övriga berättelserna.

Kanske fanns det inget annat val, men ibland rör man sig farligt nära en karakterisering av de här kvinnorna som offer, och det kan väl knappast ha varit meningen.


Otappad potential

Särskilt tveksam blir jag inför berättelsen om Karoline Rascher (Parkkomäki), frun till den ökände läkaren Sigmund Rascher (Wegelius), som i Dachau utförde fasansfulla experiment på levande människor. Hon framställs som en fullständigt urblåst galenpanna som för att göra sin man till viljes (han framställs som en lättlurad idiot) kidnappar barn som hon framställer som deras egna. Egna kan hon inte få eftersom hon i själva verket är 43 år gammal, inte tio år yngre som hennes man tror.

Hemming har här tagit sig stora friheter med paret Rascher. I själva verket var hennes ålder ingen hemlighet vare sig för hennes man eller någon annan, och kidnappandet av barn skötte de antagligen tillsammans. Hon hjälpte också sin man med hans experiment och bilden man får av henne när man läser historiska källor är den av en kallblodig intrigmakerska, alltså raka motsatsen till det aningslösa våp hon framställs som på scenen.

Hemming tar sig an ett svårt ämne, och gör det i det flesta fall med både respekt och mod. Man kan heller inte vänta sig att det ska bli något vackert eller helt av en historisk verklighet som inte är någondera.

Samtidigt så finns fröet till något större där, inte minst i sista scenens möte mellan några av fruarna. Här kanske man får komma med en försiktig förhoppning att Hemming ännu tar tag i det här intressanta och svåra materialet en gång till. Här finns nämligen en stor potential som förblir delvis outnyttjad.