Livet finns i detaljerna

RECENSION
Bok: Vinterkriget – en äktenskapsroman
Författare: Philip Teir.
Förlag: Schildts & Söderströms 2013, 325 s.

Redan i sin prosadebut för två år sedan med novellsamlingen Akta dig för att färdas alltför fort visade författaren en förkärlek för att berätta om vanliga människor och vardagliga situationer. Eller nåja, att bryta sig in hos Jörn Donner, som i öppningsnovellen, är kanske inte en vardaglig situation, men oftare utspelar sig Teirs berättelser kring ett middagsbord, i simhallen eller på skolans välläsningstävling.
I den nu aktuella romandebuten Vinterkriget – en äktenskapsroman är upplägget det samma. Det är en utpräglat realistisk samtidsroman, där vi rör oss i ett hemvant Helsingfors, med avstickare till London och Österbotten, och där karaktärerna känns som om de är någon bekants bekanta.
Romanens titel står i skarp kontrast till det trygga medelklassliv karaktärerna för. Deras problem rör sig kring köksrenoveringar och otrohetsaffärer, problem som de själva skapar. Den enda som får sätta livet till är hamstern, och det får vi veta redan i bokens första mening. Här går tankarna till en annan samtidsskildring, Yasmina Rezas pjäs Carnage, där en hamsters död blir en symbol för hur långt ifrån naturen och döden de flesta av oss lever våra liv i dag.

Medelklassidyll
Bokens huvudperson Max Paul fyller snart sextio. Det är en tid för reflektion, och kanske också en tid för att göra något radikalt. Som till exempel att ha ett snedsprång. Teir beskriver Max som en ganska typisk representant för sin generation. En generation som också hans fru Katriina tillhör. De har två vuxna barn, de är framgångsrika yrkesmänniskor, men de verkar på något sätt ha stagnerat, såväl privat som i karriären. De har vuxit upp i en tid av ständig ekonomisk tillväxt, en tid då allt var självklart och de kände att de hade makt att förändra världen. Men nu har tiden och cynismen hunnit ikapp dem.
Deras barn har blivit vuxna i en helt annan värld, en värld där varken karriär eller ideal längre är självskrivna. Max och Katriinas äldre dotter Helen har gift sig och skaffat barn, och lever sitt trygga och jämntjocka familjeliv med allt vad det innebär av Sverigekryssningar, parmiddagar och hamstrar. Lillasyster Eva har inte hittat sin plats i livet och söker sig till en konstutbildning i London utan att egentligen veta varför.
Det är när Max träffar den trettio år yngre journalisten Laura, som vill intervjua honom för ett födelsedagsporträtt i Helsingin Sanomat, som medelklassidyllen börjar knaka i fogarna.

Familjedynamik
Teir har ett utmärkt gehör för de där små detaljerna som beskriver en person eller en situation. Inte för intet är bokens motto: Och likväl vore dessa småsaker icke betydelselösa i livet, ty livet består av småsaker (Strindberg). I Vinterkriget är de här småsakerna allt, och de är minsann inte betydelselösa.
Det är alltså uttryckligen en äktenskapsroman, och förutom slutet på Max och Katriinas långvariga äktenskap får vi också följa med flera andra gifta par. Att Max håller på med att skriva en biografi om Edvard Westermarck, sociologen som blev berömd med sin bok om äktenskapets historia, är en rolig metakoppling.
Teir ger en lågmält satirisk bild av hur vi beter oss i våra parförhållanden, och oftast träffar han mitt i prick. Egentligen är äktenskapsroman en för snäv bestämning av bokens genre, det handlar snarare om den familjedynamik som existerar i alla tänkbara konstellationer mellan föräldrar, barn och mor- eller farföräldrar.

Helgjuten berättelse
Tematiskt och stilistiskt är boken helgjuten och Teir skriver med precision och språkkänsla. Ibland får man känslan av att det tematiska upplägget kring äktenskapet hade passat bättre för en novellsamling, och vissa av kapitlen – en resa med Viking Line, en parmiddag – känns som självständiga historier snarare än delar av romanbygget. Också Evas sejour i London, med konststudier och Occupy-protester, utvecklas i stort sett fristående från resten av romanen.
De något spretande bihistorierna hålls ändå i schack av Teirs känsla för sina personer och situationer. Ibland blir det nästan för stilsäkert, och speciellt berättartekniskt hade det funnits plats för lite större risktagning. Utan att för den skull lämna bort den torra humorn och det sakligt realistiska greppet som nu utmärker Teirs berättande.