Lågmält om Sovjet i ny relationsroman

BÖCKER
För många länder sedan (roman)
Författare: Zinaida Lindén.
Förlag: Schildts & Söderströms 2013, 208 s.

Tiden bakom järnridåer utövar ofta en stark attraktionskraft under de decennier som följer. I Zinaida Lindéns nya roman För många länder sedan får läsaren stifta bekantskap med Galina, en lite vilsen dotter till en patolog och förlagsredaktör i Leningrad på 1970-talet. Föräldrarnas till synes sorglösa symbiotiska förhållande ger inte mycket utrymme för ett barn, hur älskad hon än är.

Utanförskap
Redan i barndomshemmet börjar ett utanförskap som kommer att prägla huvudpersonens fortsatta liv, genom äktenskapet med Igor som är en andra klassens diplomat som bland annat tjänstgör i Botswana. Det till en början relationella utanförskapet får förstärkning i det kulturellt och geografiskt rotlösa liv som präglar Galinas liv som hustru i en diplomatfamilj. Ändå synliggörs hennes representativa roll nästan inte alls i boken, det är det förgångna som står i centrum.
Familjens två barn skingras snart för vinden och det sovjetiska kulturarvet som inte nödvändigtvis är synonymt med det ryska tunnas ut ännu mer.

Tonårskärlek
Inte minst under parets "diplomatvistelse" i Åbo konfronteras hon med attityder gentemot ryssar som förstärker rotlösheten. Galinas osvikliga kärlek till staden S:t Petersburg består, men av hennes kulturella arv återstår endast några ytliga helgdagar. Det religiösa arvet är obefintligt och hennes släkt- och familjeband är i motsats till många andra ryssars ovanligt svaga.
Männen i hennes liv är två, den äkta mannen Igor vars relation kan beskrivas som vänskapligt förtroendefull, en form av adoptionspakt. Föremålet för Galinas tonårsförälskelse, eller låt oss hellre kalla det tonårsförbindelse med den judiska och något yngre balettdansösen Roman visar sig vara mer livskraftigt än Galina själv begriper. En relation som har sina brister rent sexuellt, men som tidens tand ändå inte förmår eliminera trots långa avbrott.

Svepande i början
Berättelsen löper till en början i kronologisk ordning, med början från Galinas barndom, fortsätter i en långsamt framåtdrivande rörelse och gör framledes vissa hopp i tiden. Till en början ter sig storyn rätt färglös, huvudkaraktärerna onyanserade och miljöbeskrivningarna knappa, handlingen svepande och ytlig. Skall ingenting börja hända snart, undrar man. Det gör det inte heller rent handlingsmässigt, den aningen lakoniska texten framåtskrider i samma lågmälda stil utan större åthävor.
Ändå sker det någonting som gör att man inte gärna lägger ifrån sig boken när man kommit ungefär halvvägs. Det är en långsam erövring från författarens sida. Man fastnar på kroken, intresset väcks och karaktärerna blir kött och blod.
Inte minst Roman där författaren lyckas väl i sin beskrivning av först tonåringen, kontra den relativt självständiga person han med tiden utvecklas till. Deras inbördes relation som knappast någon av dem själva kan definiera, inte heller läsaren, målas fram med stark autenticitet och känsla.

Trovärdigt om Sovjet
Som en röd tråd genom boken löper arvet från Sovjettiden som alltjämt sipprar fram i Galinas liv, trots att Ryssland, världen och tiderna förändrats. Sorgen över att inte kunna ge vidare ett nationellt och kulturellt arv till barnen som föredrar andra länder skymtar fram. De behärskar knappt nationalsången längre.
Ändå är det här inte en bok som gräver djupt i det förgångna för att hitta orsaker eller syndabockar till händelser, attityder och trångsynta tankesätt, inte minst beträffande sexualiteten. Sovjettiden implementeras naturligt i texten och beskrivningarna av politik och samhällsyttringar från 1970-talets Sovjet, sker med korta inlägg i förbifarten som synliggör författarens kunskap om en förgången tid (själv född i Leningrad 1963). De känns trovärdiga, men är inget självändamål.

En människas liv
Boken får en något överraskande upplösning, just när man väntar sig att texten skall tona ut. Dialogen är tidvis välfungerande, också om boken för övrigt har ett jag-berättargrepp, med bibehållen distans till huvudpersonen som blir kvar i den bubbla hon lever i.
Det här är en vardaglig och jämn text där berättelsen bär sig själv, utan invecklade intrigbyggen och effekter. En komprimerad lättflytande berättelse om ett liv som kunde vara vems som helst. Inte mera märklig än så, men Zinaida Lindén gör det tillgängligt och faktiskt tillräckligt. Något som inte märks genast, men tydligare efter avslutad läsning. Man fick knappast veta allt, men saknar heller inget speciellt.