Hangö kyrka fylldes nästan till sista plats då Kiril Kozlovsky och Monica Groop framförde sin mångata i onsdags. Foto: Ulrika Lindblad

Mångspråkig hjärta och smärta

Ibland förvånas man över hur mycket känslor kompositörerna för hundra år sedan och mer kunde klämma in i sina kompositioner. Framförda av skickliga musiker blir de hur som helst en njutbar upplevelse.

Mångata
Monica Groop (mezzosopran) och Kiril Kozlovsky (piano)

Tidpunkt: 17.7 kl. 20.
Musik: Kompositioner av Franz Schubert, Clara Schumann, Gösta Nystroem, Toivo Kuula, Yrjö Kilpinen och Maurice Ravel.

Rivierans ljus är temat för Hangö musikdagar anno 2013, och onsdagskvällens liedkonsert får representera månljuset, med det högromantiska namnet Mångata och med stycken av kända liedkompositörer som Franz Schubert, Toivo Kuula och Maurice Ravel.  Då de dessutom framförs av mezzosopran Monica Groop och den rutinerade vitryska pianisten Kiril Kozlovsky är förväntningarna höga, vilket även märks på publikmängden i Hangö vackra ljusa kyrka, som kvällen till ära pryds av en vit flygel.


Kärlek på tyska

Och visst infrias förväntningarna. Det här är rutinerade och mycket skickliga musiker som framför svåra stycken fyllda av starka känslor både av det ena och det andra slaget. Konsertens första del består av tyska lieder, först av Franz Schubert med texter av Goethes musa Mariann Willemer, sedan stycken komponerade av Clara Schumann, Robert Schumanns hustru. Denna tyska 1800-talsmusik är fylld av hjärta och smärta, ögon och underbara leenden.

Efter det följer den svenska kompositören Gösta Nystroems svit "Sånger vid havet" med texter av olika författare, bland andra Edith Södergran. Nystroems musik är modernistisk och klingar mestadels vemodigt, stundtals ångestfyllt.


Rena toner, starka känslor

Efter pausen byter musikerna land igen. Den här gången är det finsk nationalromantik av Toivo Kuula och Yrjö Kilpinen på programmet. Båda har bland annat tonsatt dikter av Eino Leino. Groop och Kozlovsky orkar alltjämt leverera rena toner och starka känslor, men själv börjar jag känna mig lite trött.

Det är så ovanligt med musik där känslorna hinner förändras från den ena ytterligheten till den andra flera gånger per vers och där det mesta förefaller vara ganska smärtsamt att jag börjar hoppas på lite omväxling.
Och det får jag, i konsertens sista del, av Maurice Ravel, med fem korta melodier om ett bröllop, där den hurtiga och glada “Tout gai!” verkligen ger hopp för kärleken och livet trots allt.

Publiken applåderar sig till två extranummer, och här får musikerna in ytterligare ett femte språk i konserten, med en kärleksvisa av Edward Grieg. Och jag kan ännu en gång åka hem från en konsert i Västnyland och känna mig riktigt riktigt glad över att ha fått höra så proffsigt framförd musik i mina hemknutar.