En finländsk patriot

Biografin handlar om Ralph Enckell. En man som ville veta allt och inverka på allt.

Pärmbild
Diplomatian taikuri. Ralph Enckell
Markku Reimaa

Förlag: Edita 2013. 253 sidor, illustrerad.

Markku Reimaa (f. 1943) är pol. dr. och en pensionerad diplomat som gett ut en på många sätt intressant och läsvärd biografi över en av våra storambassadörer, Ralph Enckell. I sitt nyligen utkomna verk strävar han efter att ge en möjligast mångsidig bild av en mångbottnad, högt begåvad och arbetsam tjänsteman, men som det inte alltid var lätt att tas med.


Mångsidigt begåvad

Denna vår skulle Enckell ha fyllt 100 år och UM ihågkom honom med ett seminarium. Hans far Carl Enckell var diplomat och utrikesminister i många regeringar, vilket satte sin prägel på sonen. Med föräldrarna talade han svenska, men han gick många år i franska skolor och lärde sig språket fullständigt. I sitt eget hem var han däremot noga med att det skulle talas finska. Han höll emellertid på vår tvåspråkighet, var mycket beläst och talade varmt för det nordiska samarbetet.

Enckell blev student från SYK år 1932 men fick sin fil. kand. examen först 10 år senare. Detta berodde dels på kriget och dels på att han hade olika tidskrävande jobb, delvis inom UM men även som filmskådespelare. Till utseendet var han 196 cm lång, smärt och representativ och skilde sig klart från mängden. Han var medveten om sina talanger, men kunde också vara ironisk och satirisk.


Riktlinjer för vår utrikespolitik

Som yngre UM-tjänsteman arbetade Enckell i Stockholm, Paris och Moskva och utnämndes år 1955 till chef för den politiska avdelningen. Detta var ett uppdrag som han själv betraktade som sitt livs viktigaste, trots flera krävande kommenderingar i fortsättningen. Nu kunde han helhjärtat delta i skapandet av vår efterkrigstida utrikespolitik med tonvikt på neutraliteten. En annan central fråga var vår FN-politik som han drog upp riktlinjerna för samt givetvis relationerna till Sovjetunionen.

Samarbetet med den nyvalde president Kekkonen gick i stort sett bra och Enckell var många gånger dennes spökskrivare.

År 1959 efterträdde Enckell G. A. Gripenberg som chef för vår FN-beskickning i New York. Där vann han snabbt respekt genom sin förhandlingsförmåga, sina språktalanger och sitt engagemang i många frågor. Han var även påtänkt för olika högre uppdrag inom FN, men utan uppföljning. Då den nye ambassadören i Stockholm Gunnar Palmroth avled 1965 på väg för att tillträda sin tjänst uppstod en krissituation och Enckell utsågs med kort varsel till ny efterträdare.

I Stockholm blev han inom kort en central person och hade goda kontakter till kungahuset, regeringen och näringslivet, men bemödade sig också om att se till de talrika finska invandrarnas intressen. I Finn Finland-kampanjen intog han en viktig roll.


Paris kallar

År 1969 blev Enckell chef för den nya OECD-beskickningen i Paris och tre år senare dessutom Paris-ambassadör och ackrediterad till Unesco. Utöver dessa krävande uppgifter handhade Enckell åren 1970-71 konsultationerna med alla de tilltänkta deltagarna i KSSE-konferensen i Helsingfors, som efter många dragkamper i olika länder slutligen kunde avhållas år 1975. 

Enckell var till sin natur en gammaldags aristokrat och hade ingen som helst förståelse för demokrati på ämbetsplatsen. Han delade in underlydande och andra i sådana som han godkände och gärna höll långa monologer för och dels sådana som han inte ansåg vara värda nånting.

Empati eller beröm åt anställda var okända begrepp och han kunde förefalla nog så skrämmande för personalen. Detta ledde även till problem med de anställda och slutligen förflyttades han år 1976 som ambassadör till Polen där han tillbringade sina fyra sista aktiva år. Han lär ha mjuknat med åren och vistades gärna på sitt sommarställe i Sibbo där han rodde och där fåglarna sjöng på finska. Enckell avled år 2001.