Fjolåret blev historia

Sveriges historia 1965 – 2012

Kjell Östberg, Jenny Andersson

Förlag: Norstedts 2013.

Boken, med Kjell Östberg och Jenny Andersson som huvudförfattare, tar vid där det sjunde bandet avslutades, år 1965. Då upplevde "den svenska modellen" sin klassiska epok, buren av en trettio år lång period av ekonomisk tillväxt.

Den varade i ännu ett knappt decennium, men sedan blev det stopp. Oljekrisen i början av 1970-talet drabbade hela den industrialiserade västvärlden, och också folkhemmet Sverige måste omvärdera fundamenten för sitt stora välfärdsbygge.
Samtidigt bröts den långa, obrutna perioden av socialdemokratiska regeringar, SAP, det socialdemokratiska arbetarepartiet blev ett parti bland andra, partiet var inte längre synonymt med Sveriges regering.


Inga krig

Ser man på periodiseringen av de åtta banden slås man av tanken att det första bandet, som täcker perioden 13 000 f. Kr till 600 e. Kr, och det sista bandet har en sak gemensamt trots det tidsmässiga avståndet. Det finns inga krig. Visserligen har Sverige inte fört krig sedan början av 1800-talet, men de båda världskrigen och deras efterdyningar definierade också Sveriges position och utvecklingsförutsättningar.

Men det åttonde bandets 550 sidor speglar Sverige i ett Europa utan storkrig.
 

Berättelsen

Ett nyckelord för hela åttabandsverket är berättelse. Historien är ett oöverskådligt myller som måste sovras till berättelser som förklarar varför nuet ser ut som det gör.

Det finns inte en objektiv historisk sanning – vid sidan av rent triviala årtalsfakta, som att Karl XII sköts 1718 och Olof Palme mördades 1986 och Anna Lindh 2003, och att socialdemokraternas 44 år långa regeringsställning bröts år 1976.
Den sista volymen utgör då berättelsen om hur den starka staten trängdes tillbaka, och hur Sverige som en gång var ett av de mest reglerade länderna i världen – om man undantar kommunistdiktaturerna – nu är ett av de mest avreglerade.

Det är kanske inte lika spännande som berättelsen om stormaktens uppgång och fall, men Östberg och Andersson lyckas nog med uppsåtet att visa hur debatten om gränserna mellan stat, marknad och individ har resulterat i det Sverige som finns i dag. Den berättelsen är relevant hos oss också.

Men författarnas val av en berättelse gör att andra berättelser saknas. Standardverket om Sveriges moderna historia reflekterar till exempel inte alls över det faktum att Sverige är det enda landet i efterkrigs-Europa där två ledande politiker under djupaste fredstid har mördats på öppen gata. 


Oavslutad

Volymen skildrar en serie skeenden som på många sätt måste betraktas som oavslutade, skriver författarna i sin slutsammanfattning. Skeendena är oavslutade, men det samtidshistoriska perspektivet gör också att det är omöjligt att veta vilka trender som blir bestående och vilka som bara ebbar ut. Skulle till exempel en samtidshistoriker som lade slutpunkten vid mitten av 1990-talet över huvud taget ha kunnat inse vilken betydelse informationsteknologin skulle få på bara tio – tolv år?

Östberg och Andersson gör inte anspråk på att kunna följa skeendena in i framtiden. Men deras gedigna berättelse om Sverige från 1965 ger en hållbar plattform för den som efter tio eller tjugo år vill gå till historien för att ta reda på varför landet ser ut som det gör.

Förmodligen har de också gjort felbedömningar, men vilka de är får framtiden utvisa.