Mio min Mio i fräsch tappning för alla sinnen

På torsdagen var det premiär för Mio min Mio på Raseborgs traditionsrika sommarteater. Efter en viss fördröjning på grund av tekniskt strul med biljettförsäljningen kunde pjäsen äntligen börja.

Under en nästan klarblå himmel utan tillstymmelse till regn mötte Astrid Lindgrens välbekanta och älskade figurer den västnyländska publiken. Mio (Julia Hellén) och Jum-Jum (Putte Ruokolahti) förträffligt samspelta med full inlevelse och autenticitet på scenen.

Ny fin scen

Den stora satsningen har gjorts med en ny rund scen som vetter åt tre håll, omgiven av en vattengrav och under vilken en för publiken osynlig betongbunker finns gömd, sex meter bred och sex meter djup.

Ny i sin roll var även Bobo Lundén som i november 2012 valdes till konstnärlig ledare för Raseborgs sommarteater åren 2013-2015. Förväntningarna var därför höga, och de infriades alla gånger.

Nydanande för att vara Raseborgs sommarteater, balanserat och konstnärligt högtstående, är några ord som beskriver årets uppsättning som till sin fysiska form och besättning på scenen är betydligt mindre än under tidigare år. Men upplevelsen, den visuella och auditiva, är däremot märkbart större.
Scenen intogs även av hästar och allehanda fåglar, men kanske inte riktigt sådana vi varit vana att se tidigare.

Universell saga

Det finns mycket att säga om årets pjäs, mycket man som kritiker gärna säger. Regissören Bobo Lundén som också är manusförfattare har valt att inte göra några större ingrepp när det gäller grundberättelsen som är en klassisk saga mellan det goda och onda i äkta Tolkien-anda. Scenografin och handlingen återspeglar kontroversen mellan det vita och svarta, men saknar för den skull inte grånyanser.

Den som sett nyproduktioner av Tolkiens fantasyfilmer kan knappast undgå att hitta likheter både visuella och innehållsliga. Dock bör man komma ihåg att berättelserna om Mio min Mio och Sagan om ringen faktiskt var samtida och utkom redan i mitten av femtiotalet.

De bygger på en universell grundmytisk berättelse som man också kan hitta i vår kristna tradition, där ett stenhjärta som skaver långt därinne, kan bytas ut mot ett äkta av kött. Längtan hem till en fader som visar villkorslös kärlek, ett himmelskt land bortom alla världens grymheter, men först måste en strid mellan den svarte kungen och den vite utkämpas. Det goda segrar, alla gånger, så också i Snappertuna där den grymme Riddar Kato (Janne Gustafsson) slutligen avväpnas efter en stilig strid, välutförd med svärd som svingas på scenen.

Utrymme för fantasi

Scener. Välinarbetade, genomtänkta och intensiva med snillrika scenografiska lösningar finns det gott om. Endast några blir i sammanhanget lite platta och gör att pjäsen tidvis känns utdragen. Desto mer kan man glädjas åt den visuellt suggestiva scenen när Väverskan (Katti Riski) träder fram. Suveränt. Likaså den snillrika och enkla visualiseringen av två små barn på ett stormigt hav, eller de svarta spejarna som förvandlas till stenar för att snabbt transformeras till en skyddande grotta eller en rund gammal brunn. Det är så här pjäsen är uppbyggd. Skådespelarna rör sig i ett brett spektrum, från att vara i dialog med varandra till att uppträda som berättarröster eller agera rörliga kulisser.

I den mån det finns riktiga, är de noggrant utvalda. Träd, kvistar, vita och svarta, också de i minimalistiskt format. Liljor, silverpopplar, rosor. Ja, de finns i rikliga mängder och ändå inte. Den som förväntar sig yviga scenbilder med rosbalustrader blir besviken. Den som i stället vill skapa egna visuella bilder och använda sin egen fantasi får gott om utrymme.

Man får bara hoppas att nutidsmänniskan ännu besitter den förmågan, i tider då effekter och rapida bildexplosioner är vardagsmat inom tv- och filmbranschen. Så frigörande att det ännu är möjligt. I Västnyland.

Trygga skådespelare

Pjäsen är inte direkt skrämmande, men innehåller ett antal oundvikliga scener som kan vara på gränsen för familjens yngsta. Genom hela pjäsen skär Sorgfågels (Jennifer Karlsson) klagande röst från sin upphöjda plattform som hon tidvis delar med Riddar Kato. En fin danslik bakgrundsgestaltning.

På scenen finns flera skådespelare som man sett många gånger tidigare, kanske ibland med en känsla att det blivit en gång för mycket. Men inte i år, bakom skådespelarinsatserna kan man skymta en mjukstark regissörs hand som inte tillåter någon enskild rollfigur att ta över, men som i stället lockar fram det bästa hos var och en. Trygga skådespelare är resultatet. Helgjuten i sin roll som Eno, en Gollum-liknande gestalt, är bland många andra Dan Idman. 
 

Fungerande musik

Musiken som framför av orkestern som hela tiden är synlig på scenen består till stor del av folkmusik i mer nutida arrangemang. Toner från mer ovanliga instrument som stråkharpa och olika flöjter ljuder genom sommarkvällen. Musiken är starkt integrerad i pjäsen, och utkristalliserar sig inte till enskilda musik- eller solouppträdanden. Som exempel kan nämnas den välbekanta psalmen Den blomstertid som känns helt nydanande, på gränsen till svåridentifierbar när den spelas just när Mio möter Fader Konungen.

Helhetsintrycket är en jämn pjäs med smidiga övergångar, där man som åskådare dras mjukt in i handlingen som inte heller avslutas med några extravaganta exalterande scenbilder. Berättelsen tonar ut och försvinner. Innan dess hinner man tänka: Tack Astrid, Tack Bobo.

Nästa år skall En Midsommarnattsdröm framföras med samma regissör. Den drömmen ser vi redan framemot.