Herbert Tingsten tvekade aldrig om den rätta riktningen. (Klicka för att se hela bilden.)

Tingsten och hans tid

Intelligent, arrogant, påstridig och mäktig. Det är egenskaper som karakteriserar begreppet stor intellektuell man.

Pärmbild
Herbert Tingstens sista dagar. Berättelsen om ett liv.
Per Wirtén

Förlag: Bonniers 2013.

Och ingen personifierar den rollen så maximalt som Herbert Tingsten.

Det skriver Tingstens biograf Per Wirtén i boken Herbert Tingstens sista dagar, med undertiteln Berättelser om ett liv.

Herbert Tingsten levde under de decennier när människors öden kunde bestämmas av ord i böcker och manifest, de politiska ideologiernas tidsålder. De intellektuella försökte klargöra sambanden mellan de politiska skrifterna och den historiska utvecklingen, de var förankrade både i böckernas och politikens världar, och deras ord tillmättes stor betydelse, skriver Wirtén.


Den siste

Tingsten var den siste av sitt slag, den siste intellektuelle auktoriteten, en gestalt som man antingen kunde vara för eller emot, men aldrig likgiltig inför.

Tingstens storhetstid var 1950-talet då han som chefredaktör på Dagens Nyheter var han Sveriges mest uppmärksammade publicist. Wirtén betecknar Tingsten som själva urtypen av en kulturradikal, kritisk mot den etablerade borgerligheten, med kyrkan och kungahuset som särskilt omhuldade måltavlor, men lika kompromisslös antikommunist och västsinnad.

Tingsten var en skoningslös polemiker, det var inte det intellektuella samtalet och meningsutbytet han hyllade, det var striden, "varje samtal var en strid och varje debatt ett krig som måste vinnas till vilket pris som helst", för att ta till ännu en av Wirténs träffsäkra sammanfattningar.


Avsked

Som chefredaktör för Bonnierägda DN förväntades Herbert Tingsten stå nära det liberala Folkpartiet. Men i den stora pensionsstriden i slutet av 1950-talet tog han ställning för socialdemokraternas linje och vägrade att skriva en ledare där han stödde Folkpartiet.

Det blev slutet för hans chefredaktörskarriär. Avskedet mildrades ändå med ett generöst frilanskontrakt med bibehållen chefredaktörslön och intakta reseförmåner, som bland annat innebar att han flera gånger per år kunde göra vecko- och ibland månadslånga studieresor i Europa och USA på tidningens bekostnad.

Styrelsens ordförande Tor Bonnier arrangerade det dessutom så att han själv avgick som ordförande samtidigt med Tingsten.


Misslyckande

Den avpolletteringen var betydligt snyggare än den nekrolog som Olof Lagercrantz bestod sin tidigare chefredaktör, beskyddare och vän dagen efter Tingstens död den 26 december 1973.
Där deklarerade Lagercrantz att Tingsten var ett "storslaget misslyckande, en gapig röst från en mörk och passerad epok", en person som det var bäst att glömma.

Lagercrantz var en i raden av intellektuella som vid den här tiden skådade ljuset i Tredje världens gerillarörelser och i kulturrevolutionens Kina.
Han och hans meningsfränder hade ingen förståelse för en omutlig och påstridig demokrat som Herbert Tingsten, med glasklara och tydliga ställningstaganden för västerländsk demokrati och mänskliga rättigheter, och med en grundmurad syn på Sovjetunionen som ett förtryckarsamhälle av samma skrot och korn som Hitlers Tyskland.


Läsvärd

Per Wirtén har skrivit en mycket läsvärd biografi. Herbert Tingsten tecknas i helfigur mot en detaljskarp bakgrund av det politiska och intellektuella Sverige under det stora socialdemokratiska folkhemsbyggandet efter kriget.

Just den här tidsskildringen hör till det mest värdefulla i boken, det var en tid då tidningarna var det självklara debattforumet där det politiska meningsutbytet ägde rum.
Det var också en tid då debatten var så gott som totalt enkönad, de intellektuella fyrbåkarna var uteslutande män.
Just den här delen av Tingstens epok känns definitivt passerad.