Jenny Åkervall. Foto: Sanna Sjöswärd

Två romaner i ett paket

Visst kan psykiatri och regeringspolitik vara spännande. Åtminstone i bokform.

Pärmbild
Jag tjänar inte
Jenny Åkervall

Förlag: Norstedts 2013, 368 sidor.

En psykmottagning som kämpar mot ständiga nedskärningar och ett på ett annat sätt hektiskt regeringskansli där personalen drar i osynliga trådar för att försöka påverka media. Till synes har de här miljöerna – och personerna som rör sig i dem – inte mycket gemensamt förutom eventuellt stressen, men boken Jag tjänar inte har en bakpärm som utlovar att spår ska följas upp och politiska maktspel utkämpas på hög nivå.

Tja, säger jag. Eller, nu var jag kanske lite fräck. Visst sker allt detta, men intrigerna och miljöerna är vitt skilda från varandra. Redan som motsatspar: den kvinnliga gifta helyllesvenska psykiatern Anna versus den manliga pressekreteraren Emre som är singel med invandrarbakgrund.

Även inställningsmässigt skiljer sig Anna och Emre från varandra: hon kämpar med ett havererande äktenskap, pillerberoende och ett alltför tätt schema på jobbet och kan väl främst beskrivas som livstrött, medan Emre är ny på jobbet och ständigt på hugget, ivrig att lära.


Aldrig ska de mötas?

Att huvudkaraktärerna är väldigt olika är inte romanen till last, snarare är det ju just kontraster som behövs för att gnistor ska skapas och berättelsen bära. Men för att de där gnistorna i intrigen ska skapas och tända till behövs det möten, och det är här min absolut största invändning mot romanen ligger. De möts ju knappt, Anna och Emre! De kämpar på med sina liv, skilt för sig, har helt egna problem och intrigutvecklingar.

Anna har problem både på jobbet och hemma, och Emre får nys om att det är något skumt som pågår. Faktum är att skildringen av Emres jobb får mig att tänka på karaktären Kasper Juul i den danska tv-seriesuccén Borgen.


För stor soppa

Annas och Emres liv är alltså relativt spännande i sig, men trots att Anna får ett uppdrag att göra en farlighetsbedömning av en stalker som besvärat en minister, känns trådarna mellan henne och Emre allt för tunna, rentav icke trovärdiga. Varför har Åkervall valt att slå samman de här spåren till en och samma roman? Räckte inte materialet till två böcker?

Förutom de vitt skilda intrigspåren känns det annars också som om Åkervall blandar in lite väl många ingredienser i sin soppa. Ingredienser som hon sedan har svårt att få ihop: karaktärer som varit försvunna i över hundra sidor dyker plötsligt upp, medan andra problem som nästan fått huvudpersonerna på fall mirakulöst får sin lösning. Slutresultatet blir hafsigt, det är som om Åkervall inte riktigt kunnat hålla reda på alla trådar eller vetat vad hon ska göra med dem.


Titeltankar

Åkervalls titel är en allusion på Gunnar Ekelöfs diktsamling med samma betydelse, Non serviam (1945). Jag associerar även till Ola Larsmos roman Jag vill inte tjäna, där temat är nedtystade ämnen som dras upp i ljuset. Det här är med största sannolikhet en medveten blinkning från Åkervalls håll, även om det nedtystade inte är av samma art som hos Larsmo. Jag tolkar även titeln bokstavligt – att Anna och Emre blir en slags rebeller som vägrar finna sig springandes i ekorrhjulet och utnyttjade av högre instanser.

I det tysta försöker de kämpa emot med de små medel de förfogar över, med inte alltid så lyckade resultat. Men kanske är kampen det centrala, att de orkar? Gunnar Ekelöf viskar från det förflutna: Jag är inte hemma i detta land.