Av kärlek till Pojoviken

"Ni skall vara välkomiga till Högåsa". Skådespelarna på scenen sjöng sin introduktionsmelodi (mer innerligt än rent) och gjorde sig redo för årets revy i Pojo.
Första akten bjöd sedan på ett hopkok av korta vardagsscener som kanske mer hade kategorin av iscensatta vitsar. Man föder barn, de går i skola, man gifter sig. På fritiden spelar man golf och går med i politiken.

I skolan är det politikern Fredrika Åkerö som innehar rollen som sångläraren Susanne, i andra roller gestaltar hon sig själv, eller talkshowledaren i Slarvan (Kanske en Pojo-variant på Skavlan). Av publikens reaktioner att döma är det uppskattat att se en lokalpolitiker som bjuder på sig själv.

Närmat på krog

Som en röd tematisk tråd löpte sångstrofen som avslutade hela revyn "Pojo är oss kärare än hela Raseborg".
Under den knappt två timmar långa revyn hann man bland mycket annat nudda vid problematiken med den försämrade åldrings- och hälsovården, men också vid dagsaktuella ämnen som händelserna i Korea och Kamprads köttbullar. När man beställer mat på den lokala krogen så är det "sådan där närmat" man vill ha.

Kanske kan man i första akten tycka att vissa episoder passerar väl snabbt, och inslagen med specifikt lokala brännpunkter kunde ha haft större utvecklingspotential om man tänjt lite mera på dem.

Bra schlager

Om man ännu i pausen ställer sig tveksam till upplägget, så kan man lugnt dricka sitt kaffe med bulle som ingår i biljettpriset.
Den andra akten har sin utgångspunkt i de program som Pojo Television börjar sända från före detta kommunhuset. Till pärlorna där hör sekvensen med schlagermusikinslag utifrån Melody Grand Prix-tanken. Jan Karell som också annars ger revyn ett lyft, fungerar fint i rollen som Arja Saijonmaa.

Främling som sjöngs av Anna-Mathilda Rosendahl var ett annat musikframträdande som kunde ha stått på egna ben också utanför revysammanhang. Det gäller också ett tidigare soloinslag av Danne Lindholm.

Snövit med dvärgar

Däremot ställer jag mig lite frågande till om lyteskomik som anspelar på exempelvis handikapp som stamning över huvud taget har sin plats på scenen längre 2013, även om anspelningarna nu inte direkt var elaka. Man kan också fråga sig om inte homosexualitet, "pakkoruotsi" och finnarnas dryckesvanor i kombination med förstelnade genusmönster eventuellt börjar ha spelat ut sin roll ur rolighetssynvinkel.

I Pojo finns det säkert tillräckligt med lokalt stoff som skulle räcka till att fylla flera revyer. Det kunde man tydligt se i andra scener, vissa innehöll flera roliga poänger och trevliga scengestaltningar.

Bland dem scenen med två äldre personer i varsin minkbur. "Minkarna har det bättre i Österbotten än gamlingarna i Pojo". Scenen med den före detta utvecklingsdirektören Hakkarainen och Raseborgs stadsdirektör som tvistade på småbarnsvis i en sandlåda var belysande i sin enkelhet. Den nya föreningen (Snövit och hennes dvärgar) som skall göra framtiden ljus för Pojoborna var också pikant.

Revyn innehöll flera lösningar där man med enkel rekvisita, ljud och fotografier på pricken lyckades fånga en specifik miljö.