Johanna Holmström gestaltar kulturkrockar i ett samtida Svenskfinland. Foto: Irmeli Jung

Kulturkrockar, identitetssökanden och tonårsuppror

I Johanna Holmströms nya roman kolliderar kulturer när två unga kvinnor med muslimsk bakgrund kämpar mot familjens och samhällets förväntningar.

Pärmbild
Asfaltsänglar
Johanna Holmström

Förlag: Schildts & Söderströms 2013, 293 sidor.

Intresset för skildrandet av kulturmöten ser ut att öka bland finlandssvenska författare. Johanna Holmström gestaltar i sin nyutkomna roman Asfaltsänglar kulturkrockar i ett samtida Svenskfinland med unga människor i fokus, ett tema som också var aktuellt för Sara Razai i debutromanen Jag har letat efter dig, som utkom ifjol.
Den värld Holmström presenterar i Asfaltsänglar är ingen vacker värld. I centrum står Samira och Leila, systrar på gränsen till vuxenvärlden och döttrar till Farid, busschaufför och invandrare från Maghrebregionen och finlandssvenska Sarah som konverterat till islam. Systrarnas tillvaro präglas av konflikter, där den största och gemensamma för dem båda är att bli accepterade trots ständiga kulturkrockar, såväl i familjen som i samhället utanför.
 

Med Koranen som rättesnöre

Det största hotet inom den egna kretsen utgörs av mamma Sarah, som i det närmaste är fanatisk i sin vilja att vara en god och rättroende muslim. Hon förbjuder bilder och tv i hemmet, hon gör regelbundna räder i döttrarnas garderober i jakt på opassande plagg och anser att kvinnans roll är i hemmet, där hon ska föda barn och lyda sin man. Koranen är rättesnöret som hon ständigt hänvisar till, samtidigt som hon fritt gör sig sina egna tolkningar av den.
15-åriga Leila är föga övertygad, och menar att "fastän jag letat i Koranen har jag aldrig hittat den fashion bible som mamma tycker sig läsa, och jag tycker mer och mer att mammas version av Gud verkar vara en paparazzifotograf som vaktar på vad vem haft på sig när och vem de rörde sig med och exakt hur tyget föll den dagen."
De växande konflikterna i hemmet gör att Samira, som är omkring 20, rymmer hemifrån för att inte riskera bli bortgift mot sin vilja. Socialbidrag, barbesök och en ständig rädsla att bli funnen och hemsläpad kommer att prägla hennes liv, samtidigt som tillvaron förs till sin spets när hon blir förälskad i Piter som hänger med rasistiska gäng. Leila, som blir kvar, fortsätter att göra uppror mot sin mamma, vägrar bära hijab och börjar umgås i tveksamma kretsar.
 

En grym tonårsvärld

Utöver familjekonflikter skildras även genom Leilas skolgång en tonårsvärld som kan vara nog så grym. Trots att Leilas klasskamrater framställs som något klichéartade genom den populära blondinen Linda, det stökiga pojkgänget och den mobbade plugghästen Anna är ändå dessa avsnitt bland bokens bästa. Här skildras utanförskap, grov mobbning och hur roller kan förändras på ett hjärtslitande och föga förskönande språk. Samtidigt använder Holmström genom hela boken en galghumoristisk underton som bidrar till ofta förekommande tragikomiska effekter.
 

Berörande

Den historia Holmström berättar är dock som nämnt allt annat än munter. Genom sitt språk och sin karaktärsskildring lyckas hon verkligen beröra. Sarahs oresonliga övertygelse om att det finns ett rätt sätt att vara muslim och det sättet är hennes väcker ilska. Hennes döttrars utsatthet väcker förtvivlan. Leilas synpunkter på sin mor får det att rycka i mungiporna, även om skrattet ofta fastnar i halsen. Historien ljusnar dock, även om vägen dit är lång och mörk.