Känslosamt när fasaden rämnar

En medelålders gift småbarnspappa blir plötsligt hett förälskad i en ung flamma och sticker. Kvar finns frun och vännerna med ett virrvarr av tankar. Kan en alltigenom förutsägbar story bli bra på scenen? Ja, till slut.

Middag med vänner (ÅST-turnépjäs).
Donald Margulies


Text: Donald Margulies (premiär 1998)
Svensk översättning: Anders Albien.
Regi: Satu Rasila.
Scenografi och dräkter: Lassi Kansikas.
I rollerna: Tove Qvickström, Joachim Thibblin, Jonna Nyman, Jerry Wahlforss.
Plats: Kulturhuset Karelia.
Tid: 7.3 kl. 19.
Nästa gång i Västnyland: 13.3 kl. 19, Hangö brankkis.

På torsdagen var det urpremiär i Finland för pjäsen Middag med vänner. Texten som är skriven av amerikanen Donald Margulies har tilldelats Pulitzerpriset och gestaltades av de fyra skådespelarna Tove Qvickström (Mia), Joachim Thibblin (Erik), Jonna Nyman (Sanna) och Jerry Wahlforss (Jens).
Handlingen och dialogen är så klassiskt förutsägbar att det nästan gör ont. Mitt under en middag hemma hos det idylliska och välpolerade paret Mia och Erik, släpper Sanna (konstnärsjälen) en bomb. Hennes man juristen Jens har hittat en ung flygvärdinna och stuckit efter ett knappt tio års förhållande. Har han flippat? Nej, äntligen har han hittat sig själv...eller?
Nu sätts lojaliteten och vänskapen på prov hos de bägge paren som varit vänner sedan unga år. Eller åtminstone har man trott sig vara det.

Mycket känslor

Handlingen framskrider med hjälp av korta rapida scener som bygger på snabb replikföring mellan två eller tre av huvudpersonerna. Mia blir arg på Jens som svikit Sanna. Erik tar Jens i försvar. Sanna och Jens strider. Erik och Mia strider. Till slut uppstår det starka meningsskiljaktigeter också mellan väninnorna och slutligen mellan Erik och Jens.
Scenerna är känslosamma och gestaltar ett brett känsloregister som pendlar mellan ilska, sorg, bestörtning, uppgivenhet, glädje, svek. Känslorna är många, förvirringen likaså. Det handlar om en nyorientering på individ- och vänskapsnivå i ett livsrum som krackelerar.
Personerna själva befinner sig, antingen i ett sovrum, ett kök/vardagsrum, eller en bar och scenografin växlar medan publiken tittar på. För att vara en turnéteater skiftar de olika scenbilderna förvånansvärt ofta och är ett resultat av snillrika lösningar.

Stelt i början

Skådespeleriet känns till en början rätt stelt och på gränsen till karikerat. I kombination med vissa mindre trovärdiga scener börjar man fundera om det hela trots allt kommer att bli för tunt och konstlat, trots texten som bjuder på dialoger med djup autenticitet.
Efterhand som pjäsen framskrider får tveksamheterna sin förklaring och karaktärerna nyanseras. De börjar framträda i all sin mänskliga bräcklighet och förståelsen för deras handlingar ökar. 
Sanna och Jens blommar ut med sina nya partner. För Erik och Mia som lever ett tillrättalagt och tråkigt vardagsliv liv ställs allt på sin spets. Skall de välja tristessen med tillhörande vuxenansvar eller ge efter för impulserna?

Roligt men sorgligt

Pjäsen beskrivs som en komedi. Jätterolig är den inte, men mot slutet skrattar man oftare. Snarare sitter man där och myser över att man tydligen inte är ensam med sina upplevelser. Mitt i det uppsluppna finns en dov ton av allvar som plöjer djupt ner i den allmänmänskliga myllan.
Det här kunde vara jag? Är det jag? Mina vänner? Under pjäsens gång vill jag gärna börja kritisera det förutsägbara, bara för att märka att det inte går att komma undan. Det är ett märkligt klassiskt drama som åtminstone vi västerlänningar av någon underlig anledning sitter fast i. Ett Sisyfosarbete där vi rullar vårt stenblock upp och ner för samma vardagsbacke.
Hur mycket utrymme skall jag som individ få? Vad är mitt ansvar för den familj jag själv skapat? Kan man rätta till ett misstag som begåtts i unga år? Att man en gång valde fel väg? Uthärda eller förändra? Det är stora frågor som i den här uppsättningen gestaltas genom humorns lins.

Jonna i sitt esse

Skådespelarna blir småningom allt varmare i kläderna. Utan att avslöja för mycket, kan man säga att skådespelarna rör sig behändigt mellan olika tidskikt. Jonna Nymans entusiasm och härliga scenspråk ger pjäsen ett rejält lyft. Även de andra skådespelarna finner sig bättre och bättre tillrätta i sina roller. Endast glimtvis finns svackor.
Den mer stillsamma sängkammarscenen i slutet mellan Thibblin och Qvickström är en av pärlorna som sätter fingret mycket exakt på oförmågan till kommunikation i en parrelation. Rörande och varm. Man börjar älska människorna. Man tycker synd om dem. Man skrattar med dem, snarare än åt dem.
Kort och gott är det här en underhållande pjäs, som jag tänker mig är sevärd också för mindre teatervana. Den som förväntar sig nydanande och experimentell regi eller en pjäs som bjuder på djupa fördolda filosofiska resonemang vill säkert hellre se något annat.