Foto: Cata Portin

Europas förlorade oskuld

Av och an längs stranden vankar de två invandrarna Fadoul och Elisio. De tittar ut mot vattnet och söker spår efter den rödhåriga flicka som försvunnit. Elisio anklagar Fadoul för att de inte försökt rädda henne. Men är han skyldig, är någon skyldig, och kanske viktigare: är någon alls oskyldig?

Oskuld
Dea Loher

Teater: Viirus.
Regi: Erik Söderblom.
Översättning: Maria Tellander.
Rum, ljus: Kaisa Rasila, Anna Pöllänen.
Kostym: Monika Hartl.
Ljuddesign: Kristian Ekholm.
På scenen: Maria Ahlroth, Ulla-Britt Boström, Niklas Groundstroem, Ragni Grönblom-Jolly, Pelle Heikkilä, Viktor Idman, Willehard Korander och Jessica Raita.

Publiken har tilldelats bruna kappor, masker och portabla pallar, och mycket riktigt: snart bär det av nedför nödutgångstrappan, genom en teaterlokal som förvandlats till byggarbetsplats, med inplastad inredning och konstiga katakomber.
I en lucka i trappuppgångens tak dinglar en man, han har uppenbarligen hängt sig. Medan man går förbi hör man brottstycken ur en monolog utan sammanhang. Längre ner i trappan står Fadoul och Elisio, de söker fortfarande desperat efter spår av den drunknade flickan på ett hav som bara de kan se. Tiden verkar ha gått i baklås.

Den vita mannens skuld
Erik Söderblom förvandlar hela huset, inklusive gatan utanför, till teaterscen. Det är platsspecifik teater där mörkhyade guider på artig engelska eller med diskreta gester ledsagar publiken från scen till scen. Guidernas närvaro påminner publiken om att det inte bara är i Lohers pjäs som postkoloniala frågeställningar om invandring, strukturellt våld och skuld gör sig påminda.

Lohers allegoriska och poetiska text är egentligen en ganska hopplös historia. Det politiska symbolspråket är lika övertydligt i sin framställning som det är dunkelt i sitt budskap. De långa monologerna tyngs ofta av otympliga resonemang, medan replikskiftena stundvis rör sig på gränsen till det melodramatiska.

Söderblom lyckas ändå göra något ganska stort och nästan helt av det krävande materialet. Det platsspecifika, som för publiken till ett antal fantastiska trappuppgångar, skrubbar och källarvalv, känns så självklar att det egentligen är svårt att tänka sig att pjäsen skulle spelas på en traditionell teaterscen. När publiken till slut leds in i Viirus sal (det sker först i sista scenen) bryts också magin. Vi förvandlas från resenärer till publik, och mycket av den speciella energi som byggts upp går förlorad.

Tillfälligheter
Loher hör till den postdramatiska teaterns stora namn, och ett tema i pjäsen är följdriktigt att saker inte sker med någon logisk nödvändighet, utan att tillfälligheten är den enda guden (förutom Mammon förstås). Om det här betyder att vi alla är skyldiga, eller att vi alla är oskyldiga vet jag inte, men det som är klart är att det trots allt finns en viss logik dold bakom skeendena.

Liksom i en film av Roy Andersson flyttas vi från rum till rum och får några ögonblicks insyn i udda existensers tragikomiska livsöden. Men dessa livsöden är knutna till varandra och tillsammans bildar de en berättelse. I Söderbloms regi framträder speciellt två berättelser, vars gemensamma nämnare är den drunknade flickan. Den ena handlar om invandrarna Elisio och Fadoul, den andra om liktvättaren Franz, hans fru och hans svärmor.
Pelle Heikkilä är en avväpnande rolig Franz, som med grön mustasch, lösmage och handskar på fötterna verkar vara hälften man, hälften valross. Niklas Groundstroem är fenomenal som hans mytomana svärmor, vars främsta vilja verkar vara att spränga sig själv (och alla andra) i luften.

I en idépjäs som Oskuld riskerar karaktärerna bli konstruktioner, men det gäller bara delvis den här gången. Invandrarkillarna Fadoul (Viktor Idman) och Elisio (Willehard Korander) är de mest trovärdiga figurerna, och särskilt Idman lyckas göra Fadoul till en brinnande ung man av kött och blod.

Oskuld är, med alla sina brister, en av de intressantaste produktionerna i Helsingfors på länge. Den kommer säkert att förändras och bli ännu bättre under vårens lopp; det är en pjäs som aldrig kan bli riktigt färdig. Och bra så. Den speglar en värld som varken är perfekt eller färdig. En värld där oskulden sedan länge blivit ett rent hypotetiskt begrepp.