Teknik som får taket att lyfta
Tuomas Kyyhkynen slog alla med häpnad på söndagskvällen i Sigurd Snåresalen i Ekenäs.
Plats: Sigurd Snåresalen, Ekenäs.
Tid: 27.1.
Det är bra att bo i västra Nyland. På morgonen kan man skida, sedan köpa pilgrimsmusslor på Nauticafé i Hangö, och avsluta söndagen med en konsert i världsklass.
Jag tillbringade flera timmar innan konserten vid datorn, det vill säga vid Spotify och Youtube, och lyssnade på alla verk som Tuomas Kyyhkynen skulle spela på kvällen. Jag har lärt mig att man får mycket mera ut av konserterna när man gjort lite bakgrundsarbete och man hittar allting på nätet. Jag visste till exempel inte att venetianska gondoljärers sånger heter barcarole, och att Chopins Barcarolle hänvisar till just dessa sånger.
Tuomas version av Barcarollen var dock inte i mitt tycke – det var svårt att höra sjungande gondoljärer. I slutet av konserten spelade han två Chopin-verk som extra nummer, och båda var ljuvligt mjuka och romantiska. Kanske hade han inte hunnit bli varm i kläderna när han spelade Barcarolle, som tekniskt var lysande men som saknade värme.
Liszt-expert
Tuomas Kyyhkynen, 25, blir Liszt-expert, tror jag. Han höll stycket Vallée d’Obermann fint ihop och man kunde riktigt tydligt höra de väsentliga frågeställningarna: Vem är jag, vad vill jag, vad ber jag om av naturen. Det gick kalla kårar längs ryggen, särskilt i mitten av detta 15 minuter långa verk då man får njuta av något av det vackraste som komponerats för piano.
Det fanns lite för mycket av Obermann-stormen kvar i början av Soirée de Vienne, men mot slutet dansade jag wienervals i mitt huvud, och Tuomas kunde briljera med Liszts påhitt, som omvandlade Schuberts ursprungliga vals till ett lekfullt och mångsidigt verk. Liszt måtte ha haft roligt! Den berömda Mefisto-valsen väckte ord som fenomenal och ”bravo” från publiken. Mefisto-vals avslutade den första delen och stämningen var minst sagt hög under pausen.
Manlig version
Dmitrij Sjostakovitj har gjort som Bach och komponerat 24 preludier och fugor i varje tonart. Vi fick höra d-moll preludiet och fugan. Preludiet växte till stora mått, och fugan levde sitt komplicerade liv i Tuomas säkra händer. Han spelade nästan mer aggressivt än monumentalt, men mästerligt säkert.
Sibelius Valse Triste är ju bekant som orkesterverk, men Sibelius har skrivit också en pianoversion. Jag hörde Tuomas spela Valse Triste i Hangö för några månader sedan och blev så inspirerad att jag nu tränar den själv. Därför kan jag säga att Tuomas version är manlig jämförd med min kvinnliga och mjuka version. Båda ryms i världen – det har jag lärt mig efter att ha lyssnat på otaliga versioner på Spotify.
Mästerlig avslutning
Prokofjevs Sonat nr 7 blev en mästerlig avslutning på denna otroligt fina konsert. Det tycks inte finnas några som helst gränser för Tuomas Kyyhkynens teknik. Precipitato-delen, som avslutade konserten, fick taket att lyfta. Jag frågade honom efter konserten hur mycket han övar. Inte så mycket, var svaret. Mefisto-valsen övade han in i december, och Prokofjevs Precipitato till denna konsert.
Tuomas gladde publiken med tre extra verk – mjuka, lätta och sjungande sköna toner i Scarlatti och två Chopin-verk, etude i F-dur och Nocturno i Des-dur .
En sak fattades i publiken: Var var alla musiker och pianoelever? Pianoelever borde uppmuntras att komma till en så här lyxig, sällsynt och högklassig konsert. Två elever var på plats. Man måste höra andra pianister för att gå vidare själv, och alla behöver förebilder och inspiration. Det fick man definitivt på Tuomas Kyyhkynens konsert.