En hyllning av och med Chaplin

Med Chaplin tar Sven Sid farväl av Svenska Teatern efter 43 år som skådespelare och regissör, och det är ett projekt som enligt programbladet funnits i tankarna i nästan ett decennium. Och visst märks det att det handlar om ett hjärteprojekt, inte minst i det arbete som lagts ner i varje liten detalj om det så är en gest, ett musikstycke eller en bit scenografi.

Chaplin själv var ju också känd för sin perfektionism som filmmakare, och visst verkar han ha orkestrerat också framställningen av sin livshistoria med avsevärd noggrannhet. Ibland blir det kanske till och med för slipat, till exempel då de svårare tiderna i hans liv emellanåt framstår som oundvikliga steg på vägen mot den slutgiltiga upprättelsen; mot det lyckliga slutet.
Det hade varit intressant att åtminstone tillfälligtvis slå myten om Chaplin i kras och låta människan lysa fram genom sprickorna.

Chaplin-kavalkad
Men visst är Chaplins livshistoria värd att berättas. Speciellt roligt är det att följa med början på karriären, från slapsticken i Fred Karnos London-ensemble till en gryende berömmelse och övergång till USA och filmen som medium. Scenen då luffaren Charlie föds är ikonisk, och görs utmärkt väl av en energisk Patrick Henriksen.

Föreställningen blir också en slags kavalkad av sketcher och gester bekanta ur filmerna. Här finns det karaktäristiska ramlandet, viftandet med käppen, boxningsscenen ur Stadens ljus (1931) och mycket annat. Ett lyckat drag är att plocka in de här referenserna helt oväntat, som just boxningsscenen, vilken inkorporeras som ett träningspass efter Chaplins ankomst till Amerika.
Också bitar av autentiskt Chaplinmaterial inkorporeras på ett helt organiskt sätt i föreställningen. Scenbilden domineras nämligen av en slags bioduk som fungerar dels som fondvägg, dels som projektionsunderlag. Bioduken omges av de välbekanta kugghjulen ur Moderna tider, och till sist sätts de också i rörelse, för att illustrera FBI:s kampanj för att svartmåla Chaplin som kommunist.

Värd att lyftas fram är också den av Chaplin komponerade musiken, chosefritt framförd av Peter Achrén på piano och violin.

Mera bredd än djup
Biografier på teater eller film är alltid utmaningar för manusförfattaren. Inte heller den här gången lyckas man helt undvika känslan av att beta av en historia händelse för händelse, utan att någonsin få stanna upp och tugga riktigt ordentligt på någon saftig bit. Händelser, epoker och filmer passerar revy; just har vi lärt känna en fru så har han redan gift om sig.
Hellre hade man sett en större koncentration på någon viss epok ur Chaplins liv. Det man förlorat i bredd hade då kunnat vinnas mångfalt tillbaka i djup och skärpa. Upplägget med en reminiscerande gammal Chaplin (Kristofer Möller), komplett med filt över knäna, rökrock och farfarstofflor, känns också som en alltför utsliten lösning.

Intressanta händelser och personer finns det alltså gott om, och ensemblen gör ett gott arbete med de många rollerna. Nina Hukkinen står för kvällens roligaste inslag som barsk hushållerska och lättflirtad journalist, och Thomas Backlund står för en räcka mindre roller med sedvanlig pondus. Också Josefin Reinhard som (för kontinuitetens skull, kanske) får spela hela tre av Chaplins kärleksobjekt, och Simon Häger som storebror Sydney Chaplin gör väl ifrån sig i roller som ändå aldrig riktigt hinner utvecklas.

Sammantaget blir det, kanske inte helt oväntat, en värdig hyllning till den store artisten, med fokus på just den lättsamma underhållningen. Och varför inte, att aldrig sluta le var som känt också Chaplins credo.