Maktpolitikens glansdagar

Kampen om det medeltida Italien. Kejsare och påvar 313-1313

Tore Wretö

Förlag: Atlantis 2012. 351 sidor, illustrerad.

Den handlar om kampen mellan påvar och världsliga härskare under ett millennium eller perioden 313-1313 e.Kr.
För den mindre historiskt intresserade kan det kanske förefalla föga intressant att läsa om bokens tema. Men nej, bästa läsare, boken Kampen om det medeltida Italien – Kejsare och påvar 313-1313 kan läsas som en spännande äventyrsroman.
Här finns gott om skurkar och hjältar, påvar och motpåvar, erövringslystna kungar, sturska hertigar, krig och erövringar, färgstarka personer, dramatik, feghet, mord, bakhåll, gifter, resonemangsäktenskap och mycket annat på gott och ont.

Tidigare utveckling
Wretö börjar med en komprimerad framställning av det tidigare Rom från stadens fiktiva grundande år 753 f.Kr. fram till medeltidens början. Han påpekar att Caesar först var ett släktnamn som sedan blev en härskartitel. Liksom senare förekom det mycket av både tronstrider och trosstrider. Det grekiska inflytandet var starkt.
Under 300-talet grundades Nova Roma eller Konstantinopel (dagens Istanbul) som huvudsäte för Bysantium eller Östrom. Från Asien trängde hunnerna västerut och körde i väg de germanska goterna i norra och östra Europa vilket ledde till stora folkvandringar och plundringar av Rom.
Under det här behandlade årtusendet hann 143 påvar sitta på Petri tron, vilket ger cirka 7 år i medeltal per påve. Många var ju äldre män, men till exempel Rudolf av Habsburg hann under sina 18 år (1273-91) på tronen uppleva hela åtta påvar. Staden Roms anseende sjönk, befolkningen krympte från en miljon till ca 50 000 invånare och dess betydelse minskade politiskt, men ökade i kyrkligt hänseende.
År 393 arrangerades de sista antika olympiska spelen och det sista uttalandet av senaten i Rom är från år 603. Påvarna förde ett slags tvåfrontskrig, då det dels gällde att hävda sig mot kejsaren i Konstantinopel och dels mot de tysk-romerska kejsarna.

Pornokrati och otukt
Men inte alla påvar levde som de lärde. På 900-talet var otukten så frapperande vid Vatikanen att tiden kallas för pornokrati. Simonin, det vill säga försäljningen av kyrkliga ämbeten, inbringade stora summor och fattigdomslöftet föreföll helt bortglömt.
En långvarig tvistefråga var om påven eller den tyskromerske kejsaren var den högre herren. Vem skulle kröna vem och hade furstarna rätt att utnämna biskopar och abbotar. Henrik IV och Gregorius VII avsatte varandra turvis, men slutligen fick kejsaren bege sig till klostret Canossa och stå ett par dagar barfota i snön utanför innan påven något veknade.
År 997 sammankallade påven Stefan VII en synod för att döma företrädaren Formosus för olika illgärningar. Formosus satt i påvlig skrud men sade inte ett ord, närmast för att han redan varit död i ett halvår.

Italiens splittring
Italiens uppdelning behandlas också och Wretö påpekar att på 1300-talet var Sicilien spanskt, Neapel franskt, Lombardiet tyskt, Venedig och Florens hade republikanskt styre, medan andra städer var adelsstyrda och därtill fanns ju den allt rikare Kyrkostaten mitt i landet. De många personkonflikterna och krigen kan inte här närmare behandlas, men utgör en fascinerande läsning. Bland pikanta detaljer kan nämnas kejsar Otto II:s bysantinska gemål prinsessan Theophanu (död 991) som insisterade på att få bada alla dagar och att äta med gaffel. Tänka sig!
En del av påvarna var reformatoriskt inställda och åstadkom många förbättringar. De nio korstågen utgör ett kapitel för sig och behandlas likaså här. En modern människa har kanske svårt att föreställa sig den hänförelse som grep höga och låga, då det gällde att befria de heliga städerna i Palestina. Det var inte bara krigare som deltog utan också helt vanliga människor, även barn, outbildade i krigets hantverk. Det fjärde korståget var en skandal, eftersom det enbart resulterade i en grundlig flera dagars plundring av Konstantinopel med alla dess skatter, trots att invånarna ju i stort sett var kristna, om än ortodoxa.

Dantes åsikter
Boken avslutas med ett längre avsnitt om Dante och hans Gudomliga komedi. Detta utgör egentligen en lång recension av själva boken och ger på sitt sätt en separat kommentar till den här behandlade tiden, då många av personerna dyker upp i helvetet, skärselden eller paradiset under Dantes vandring med Vergilius. En på många sätt givande bok.