Foto: KSF-arkiv

Tua Forsström är trogen sin röst

Den som väntar på någonting gott väntar aldrig för länge. Så känns det när man greppar Tua Forsströms nya diktsamling som nyss utkommit.

Pärmbild
En kväll i oktober rodde jag ut på sjön
Tua Forsström

Förlag: Schildts & Söderströms 2012.

Sedan debuten 1972 med diktsamlingen En dikt om kärlek och annat har Tua Forsström utkommit med ytterligare tio verk, flera av dem prisbelönta.
Den senaste diktsamlingen Sånger (2006) som egentligen utgjorde grunden för pjäsen En klänning av snö, skiljde sig till formen från de tidigare, även om tonen var bekant.
Samlingen präglades av en avskalad minimalism. För sex år sedan kändes det intressant att filosofera över om författarskapet också i framtiden skulle avancera i samma riktning, det vill säga mot ett ännu större komprimerat och avskalat formspråk. Med en lätt farhåga läste man och hoppades att den sällsamma rösten inte skulle försvinna helt.

Blåögt barn
Den nya samlingen En kväll i oktober rodde jag ut på sjön visar i stället på ett starkt igenkänningsskap med författarens omistligt personliga röst som funnits genomgående i hennes författarskap.
”Jag kunde gå genom kvartskristaller/ Jag kunde gå genom sorgsen och sjuk/ På bottnen i dyn och glänste låg slantar från många länder”, känns exempelvis mycket karaktäristiskt.
Av en lyriker som inte räds för att skriva ”Det är ljust om dagen ... Det är mörkt om natten”, och frammana en lyrisk essens krävs samtidigt en mästerlighet.
I samlingen återfinner man förutom självklarhetens klara återsken, också det naivistiska oskuldsfulla tonfallet som ändå inte ens gränsar till att bli infantilt. Det inre barnet som iakttar sin omgivning, men samtidigt filtrerar allting genom den mogna människans begrundande blick.
Det blåögda barnet som ser det som alla ser, men ingen vågar säga. Det är kristallklart. Glitter, skimrande vatten, snö, is och partiklar. Man stöter på många bekanta element under läsningens gång.

Hare och fisk
Också vyerna, landskapen där dikten rör sig är konkret förankrade. Man vet var man befinner sig. Ibland på den västnyländska landsbygden, Ekenäs, Karis, Helsingfors, samtidigt som man vistas i existentiella landskap som är universella. Den här gången i dova vemodiga skymningslandskap, men inte svarta.
Kanske är det just den universella rösten som gör att dikterna griper på djupet. De har en klart utåtriktad rörelse som öppnar sig från den lilla vardagsvärlden ut om det kaos som vår värld i dag kan erbjuda.
Ett Europa i sönderfall, den lilla människans utsatthet i ett samhälle som betonar ekonomisk nytta. Varje generation kommer säkert att läsa dikterna utifrån de aktuella samhälleliga referensramarna, men dikten själv är tidlös. Ett själens tilltal som rör sig bakåt och vidare i riktning mot framtiden. Men inte hur långt som helst.
I samlingen finns en klar insikt om att livet en dag tar slut. Rädslorna som söker tröst i symboliska mjuka djur. I det här fallet återkommer haren som en form av mytologisk bild. Fåret. Fisken som ”fryser när vattnet fryser”, fiskar som dränks är nya inslag. Den mer skrämmande vargen skiftar fram. Men hon skriver: ”Inte vara rädd. Inte vara onödigt rädd”.

Jordiskt förbunden
I Tua Forsströms diktvärld bäddas farorna in i ett behagligt lugn. Själva läsupplevelsen blir för mig överraskande stark. Här finns ett tilltal, rent konkret i dikten en hand att greppa, en trösterik atmosfär, som inte på något sätt är flummig. Kanske kan man hos Tua Forsström finna ett liknande drag som hos många ökenfäder och inte minst Tito Colliander, som hänvisar till vikten av att människan som andevarelse förankrar sitt liv vid jorden för att inte sväva i väg.
Den konsten bemästrar Tua Forsström. Just när dikten blir glidande, kommer inskjutna påståenden och oväntade stickstrofer in som gör att man landar vid det jordiska igen.
Det kan helt konkret vara Lasse eller Vanessa som träder fram. Eller en hare. Ett element som också Eva-Stina Byggmästar har använt sig av, ”så vart jag hare”.

Rofyllt och varmt
Samtidigt bidrar dessa oväntade element med en absurditet som gör att man ibland drar på munnen. Men man skrattar inte. För det är egentligen inte roligt, en underton av avsked hägrar i luften och det rundas av i riktning mot en försonlighet över livets oundvikligheter. Det handlar den här gången om att bli gammal trots att man innerst inne är ett barn.
Jag läser igenom texterna många gånger, för att med recensentens argusögon försöka få syn på svackor och tillkortakommanden, men upptäcker varje gång hur jag uppslukas av texten och nästan glömmer avsikten.
Efter avslutad läsning sitter jag där med ett litet leende på läpparna och är rofylld inuti. Tre gånger händer det och upplevelsen försvagas inte. Då måste det väl vara bra. Då måste man väl få säga att just nu känns detta bara bra. Riktigt bra.